Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Mina ferier. Särskildt en lycklig eftermiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
och miss Murdstone: en öfverväldigande börda, som
jag var tvungen att bära, en vaken mardröm, som
inte ville släppa mig, en tyngd, som tryckte på mitt
förstånd och förslöade det.
Hvilka måltider intog jag inte under tystnad och
med känsla af att det var en knif och en gaffel
för mycket, och de voro mina; en matlust för
mycket, och det var min; en tallrik och en stol för
mycket — äfven de mina; en människovarelse för
mycket, och det var jag!
Hvilka aftnar, då ljusen kommo in, och man
väntade, att jag skulle sysselsätta mig, men jag icke
vågade läsa i någon rolig bok utan satt och pinades
med någon krånglig lärobok i aritmetik; då mått-
mål-och vikttabellerna satte sig till melodierna »Rule
Bri-tannia» och »Låt oss muntra vara» och inte ville stå
stilla för att låta sig inläras utan surrade genom
hufvudet, in genom det ena örat, ut genom det andra.
Till hvilka gäspningar och små tupplurar gjorde
jag mig inte skyldig, trots alla ansträngningar, ochl
hur förskräckt for jag inte upp ur en illa dold
slummer. Ingen svarade, om jag någon gång sade
någonting. Jag var som ett tomrum, förbisedt af alla
och likväl i vägen för alla. Hvilken lättnad då miss
Murdstone hälsade klockans första slag vid niotiden
på aftonen och befallde mig att gå till sängs I
Så släpade sig mina fridagar fram, tills den
morgon kom, då miss Murdstone sade: »Nu stryker jag
sista dagen» och räckte mig ferietidens sista tekopp.
Det kostade inte på mig att resa hemifrån. Jag
hade försjunkit i ett slöhetstillstånd, men kvicknade
vid något litet när jag tänkte på Steerforth, fastän
mr. Creakle hotande reste sig bakom honom.
Återigen inställde sig mr. Barkis vid grinden, återigen sade
miss Murdstone med darrande röst, »Clara!» när min
mor böjde sig ned öfver mig till afsked.
Jag kysste henne och min lilla bror och var
mycket ledsen då; men inte ledsen för att jag skulle resa,
ty mellan oss låg ett svalg, och vi voro alltid skilda
åt. Det ar inte så mycket den omfamning, hon gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
