Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Jag upplefver en minnesvärd födelsedag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
att all min föregående sorg varit som ett intet mot
den som framkallas däraf. Men de taga mig med
sig, och mr. Chillip talar till mig, och när vi komma
hem, ger han mig litet vatten att dricka, och när jag
ber honom om tillåtelse att gå upp på mitt rum, säger
han mig farväl med en kvinnas mildhet.
Allt detta är som om det varit i går. Tilldragelser
af senare data ha flutit ifrån mig till den strand, där
en gång allt det förgätna åter skall visa sig, men
detta står för mig som en hög klippa i oceanen.
Jag visste, att Peggotty skulle komma till mig
i mitt rum. Den rådande sabbatsstillheten — jag har
glömt att säga, att dagen var så lik en söndag —
passade oss båda. Hon satte sig bredvid mig på min
lilla säng, och med min hand i sin, stundom förande
den till sina läppar, stundom ömt strykande den, som
om hon tröstat min lilla bror, berättade hon mig
på sitt eget sätt allt hvad hon hade att berätta om
det skedda.
»Hon hade inte varit frisk på länge», sade
Peggotty. »Hon kände sig så oviss i sitt sinne och var
inte lycklig. Då hennes lilla barn föddes, trodde jag
först, att hon skulle bli bättre, men hon blef i stället
klenare, och krafterna aftogo litet för hvar dag. Hon
satt gärna ensam innan hon fick sin lilla gosse, och
då grät hon; men sedan brukade hon sjunga för
honom — så sakta, att jag en gång tänkte, när jag
hörde henne, att det var som en röst i luften, som
sväfvade bort.
Jag tror nästan hon blef skyggare och räddare
på sista tiden, och att ett hårdt ord för henne kändes
som ett slag. Men mot mig var hon sig alltid lik.
Hon förändrade sig aldrig mot sin enfaldiga
Peggotty, nej, det gjorde hon aldrig.»
Här stannade Peggotty och slog helt sakta med
sin hand mot min några sekunder.
j»Sista gången jag såg henne sig lik som förr, var
den afton då ni kom hem, min rara gosse. Den;
dag då ni reste, sade hon till mig: ’Jag får aldrig
ii. — Dickens’ David C oftperfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
