Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Jag börjar lifvet på egen hand och tycker inte om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
stone & Grinby. Mr. Quinion gjorde så mycket en
föga hänsynsfull man i hans ställning kunde göra för
att behandla en så egendomlig företeelse, som jag var,
annorlunda än de öfriga, och själf sade jag ej ett
ord, vare sig till någon karl eller pojke, om hur det
kom sig, att jag var där eller att det kostade på mig
att vara där. Att jag led i hemlighet och led djupt,
var det ingen annan än jag som visste. Till hvilken
grad jag led, står det, som jag redan sagt, icke i
min förmåga att beskrifva. Men jag teg med hvad
jag kände och utförde mitt arbete. Från första
stunden insåg jag, att om jag inte gjorde mitt arbete
fulllt så bra som någon af de andra, kunde jag icke
undgå att bli förbisedd och föraktad, och snart blef
jag minst lika ferm och händig som någon af de
andra gossarna. Ehuru fullt förtrolig med dem, reste
dock mitt uppförande och sätt ett slags skrank
mellan oss. De och karlarna kallade mig alltid »lilla
herrn» eller »unge suffolka^n». En af dem, som hette
Gregory och var packkarlarnas förman, samt en
annan vid namn Tipp, som var utkörare och klädd i
röd jacka, plägade ibland kalla mig »David», men
det var nog vid tillfällen, då vi voro synnerligt
gemytliga och jag under arbetstimmarna sökte roa dem
med berättelser från de där gamla böckerna, som jag
var på god väg att glömma. En gång reste sig Mjölig
Potatis och gjorde uppror mot denna utmärkelse, men
Mick Walker bragte honom snart till tystnad.
Att bli räddad undan detta slags tillvaro ansåg
jag hopplöst och tänkte därför inte på det. Fullt
öfvertygad är jag, att jag icke ett ögonblick
försonade mig därmed utan alltid ansåg det lika olyckligt
och sorgligt; men jag uthärdade mitt öde, och fastän
Peggotty och jag ofta skrefvo till hvarandra, talade
jag dels af kärlek till henne, dels af blygsel aldrig
om för henne hur jag led.
Mr. Micawbers svårigheter ökade ytterligare mina
bekymmer. Öfvergifven som jag var, fäste jag mig
riktigt vid familjen och gick ofta och funderade på
mrs. Micawbers kalkyler och mr. Micawbers tryckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
