Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Jag börjar lifvet på egen hand och tycker inte om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
skulder. Lördagsaftnarna — som jag njöt mycket af,
dels för att det var någonting ståtligt att gå hem med
sex eller sju shilling på fickan och titta in i bodarna
på allt det vackra, som kunde fås för en sådan summa,
dels för att jag då fick gå hem så tidigt — plägade
mrs. Micawber gifva mig de mest hjärtslitande
förtroenden, så äfven söndagsmorgnarna då jag i ett
rakfat tillredde den portion te eller kaffe jag
föregående afton köpt mig, och då jag sent intog
min frukost. Det var alls icke ovanligt, att mr.
Micawber snyftade och grät vid början af ett dylikt
lördagsaftonsamtal, och mot slutet däraf sjöng om
Jacks förtjusning i sin älskade Nan. Jag minns, att
han kunde komma hem till kvällsvarden och gråta
floder under förklaring, att fängelset nu var det enda,
som stod honom åter, men innan han gick till sängs,
hade han börjat göra ett öfverslag af kostnaden för
ett par blomfönster, som skulle anbringas på
byggningen »i händelse någonting yppade sig» — ett
uttryck, som han mycket älskad?. Och mrs. Micawber
var af alldeles samma ull som han.
En egendomlig vänskap, grundad efter hvad jag
tror på våra sällsamma förhållanden, uppstod mellan
mig och dessa människor, trots den löjliga
åldersskillnaden. Jag lät dock aldrig förmå mig att äta
eller dricka något tillsammans med dem af deras
förråd — ty jag visste ju, att de hade svårt att reda
sig så väl med slaktaren som bagaren och sällan hade
att skryta med något öfverflöd — förrän mrs.
Micawber gaf mig sitt fulla förtroende. Detta skedde
en afton på följande sätt.
»Master Copperfield», sade mrs. Micawber, »jag
anser inte er som en främling och tvekar därför inte
att säga er, att mr. Micawbers svårigheter närma
sig en kris.»
Jag blef mycket ledsen häröfver och betraktade
med det största medlidande mrs. Micawbers röda ögon.
»Om jag undantar en gammal ostkant, som långt
ifrån motsvarar min familjs behof», sade mrs.
Micawber, »finns det verkligen inte det allra ringaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
