Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Som jag inte får mera tycke för mitt lif på egen hand, fattar jag ett beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 io
»Mitt lifs skatt i» sade mr. Micawber och slöt henne
i sina armar. »Det är jag fullt öfvertygad om.»
»Han är mina barns upphof! Han är mina
tvillingars fader! Han är min kärleks make», ropade mrs.
Micawber och fäktade med armarna. »Och jag
—-jag öfverger a-a-aldrig mr. Micawber.»
Mr. Micawber var så djupt gripen af detta bevis
på hennes hängifvenhet — själf simmade jag i tårar
— att han med den innerligaste ömhet böjde sig ned
öfver henne och bad henne att se upp och vara lugn.
Men ju mer han bad mrs. Micawber att se upp, desto
mera såg hon på ingenting, och ju mera han bad
henne att vara lugn, desto oroligare blef hon. Mr.
Micawber blef följaktligen så öfverväldigad, att han
blandade sina tårar med hennes och mina. Till sist
bad han mig vara så god och ta en stol och sätta
mig i trappan, under det att han lade henne. Helst
hade jag tagit god natt och gått, men han ville ej
höra talas om det förrän det ringt till främlingars
aflägsnande. Jag satte mig alltså vid förstufönstret
och väntade tills han också tog en stol och kom
ut till mig.
»Hur är det med mrs. Micawber, sir ?» frågade jag.
»Mycket klent», sade mr. Micawber, »reaktion. Ah,
det har varit en förskräcklig dag. Nu stå vi ensamma
— allt har gått ifrån oss!»
Mr. Micawber tryckte min hand och suckade,
grät till och med efteråt. Jag var mycket rörd och
litet förvånad också, ty jag hade tänkt mig, att vi
skulle vara belt muntra vid detta lyckliga och länge
motsedda tillfälle. Men jag tror, att mr. och mrs.
Micawber voro så vana vid sina gamla svårigheter,
att de kände sig riktigt strandsatta, när de helt
plötsligt befriades från dem. All deras spänstighet var
försvunnen, och aldrig har jag sett dem hälften så
bedröfvade som den kvällen. Det gick så långt, att
då klockan ringde och mr. Micawber följde mig till
portvaktstugan samt vid afskedet gaf mig sin
välsignelse, var jag riktigt ängslig att lämna honom ensam,
så förtviflad var han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
