- Project Runeberg -  David Copperfield /
214

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Som jag inte får mera tycke för mitt lif på egen hand, fattar jag ett beslut

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214

gande tömde mr. Micawber ett glas punsch med en
min af verklig njutning och tillfredsställelse och
började att hvissla på en studentvisa.

Jag underlät icke att försäkra honom, att jag
skulle bevara dessa råd i mitt minne, ehuru jag för
tillfället ej behöfde försäkra det, ty det syntes nog,
att de gjort intryck på mig. Morgonen därpå
träffade jag hela familjen vid diligenskontoret och såg
med sorgset sinne huru de togo plats på vagnens yttre
baksäten.

»Master Copperfield», sade mrs. Micawber, »Gud
välsigne er. Aldrig kan jag glömma allt det där, ni
vet, och om jag också kunde det, ville jag det inte.»

»Copperfield», sade mr. Micawber, »farväl! Lycka
till, och mycken framgång! Om jag under de
kommande årens gång kunde få för mig, att mitt
sorgliga öde hade ländt er till varning, skulle jag känna, att
jag icke alldeles förgäfves upptagit en plats i
tillvaron. I händelse någonting skulle yppa sig — som
jag verkligen hoppas — skulle det vara mig ett
synnerligt nöje, om det stode i min förmåga att befrämja
era utsikter.»

Jag tror, att nar mrs. Micawber satt där uppe på
baksätet med barnen, och jag stod på gatan och
såg så undrande på dem, skingrades en dimma, som
fördunklat hennes ögon, och hon såg hvilken liten;
parfvel jag verkligen var. Jag tror det, ty hon
vinkade till mig att-stiga upp på fotsteget, och med ett
alldeles nytt moderligt uttryck i ansiktet lade hon
armen om min hals och gaf mig en sådan kyss, som
hon skulle ha gifvit sin egen gosse. Jag hann nätt
och jämnt hoppa ned igen, innan diligensen rullade
i väg, och familjen såg jag knappt för alla de
viftande näsdukarna. Inom ett ögonblick var den borta.
Hittebarnet och jag stodo och stirrade på hvarandra
midt på gatan, och så togo vi hvarandra i hand och
sade farväl. Hon återvände antagligen till St. Lukas7
arbetshus, då jag gick till mitt ënformiga dagsverke
hos Murdstone & Grinby.

Men <lär ämnade jag icke tillbringa många trå-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free