Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Följden af mitt beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
synranden lugnade mig, och som mina ögonlock voro
mycket tunga, lade jag mig åter att sofva — fastän jag
i sömnen kände, att det var kallt — tills jag väcktes
af solens varma strålar och morgonsignalen från stora
klockan i Salem House. Om jag vågat hoppas att
Steerforth funnits där, skulle jag smugit omkring i
närheten, tills han kommit ut ensam; men jag visste,
att han lämnat skolan för länge sedan. Traddles var
kanske kvar ännu, men det var mycket ovisst, och;
jag hade ej nog förtroende för hans omdöme och
tur, hur mycket jag än litade på hans välvilja, att
våga yppa min belägenhet för honom. Jag smög
mig alltså bort från muren, då mr. Creakles pojkar
kommo upp, och jag gaf mig in på den långa,
dammiga farled jag först lärt känna som Dover Road,
när jag var en af dem och föga anade, att jag
en gång skulle komma att trafikera den som den
lilla landsvägsriddare jag nu blifvit.
Hur olik var icke denna söndagsmorgon de gamla
söndagsmorgnarna i Yarmouth. Vid vanlig tid hörde
jag kyrkklockorna ringa, under det att jag vandrade
framåt; och jag mötte folk på väg till kyrkan; och
jag gick förbi en och ett par kyrkor, från hvilka
psalmsången trängde ut i solskenet, under det att
kyrkvaktaren satt och svalkade sig i vapenhuset eller stod
ulnder idegranen med pannan stödd mot handen och
gaf mig en mörk blick, då jag passerade. Men den
forna söndagsmorgonens frid hvilade öfver allt utom
öfver mig. Det var hela skillnaden. Jag kände mig
riktigt brottslig i min smuts och mitt damm och med
mitt rufsiga hår. Hade jag icke sett för mig den
där ljufva bilden af min mor i hennes ungdom och
skönhet, gråtande vid eldbrasan, och min tant, som
veknade vid hennes åsyn, tror jag knappast jag haft
mod att fortsätta min vandring. Men den gick städse
före mig, och jag följde efter.
Den söndagen tillryggalade jag tjugutre mil pä
landsvägen, dock icke med lätthet, ty jag var ännu
ovan vid detta slags möda. Jag tycker mig se, hur
jag i skymningen vandrade öfver bron vid Rochester,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
