Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Följden af mitt beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
jag sedan fick se några sådana där figurer närma
sig, vände jag om och uppsökte något gömställe, där
jag stannade, tills de kommit ur sikte. Saken
upprepades så ofta, att jag blef betydligt försenad. Menj
under denna svårighet, liksom under alla andra i
sammanhang med min vandring, var det som om jag
blifvit styrkt och ledd af min unga moder, sådan,
jag tänkt mig att hon var, innan jag kom till världen.
Den bilden, var mitt ständiga sällskap. Jag såg der*
bland humlen, då jag lade mig att sofva, den väntade
mig dä jag vaknade om morgonen, och den gick
före mig hela dagen. Allt sedan den tiden har jag
förbundit den med Canterburys soliga gata, liksom
slumrande i det varma skenet, med åsynen af dess
gamla hus och portiker, mied den ståtliga gråa
katedralen, kring hvars torn kajorna kretsade. När jag
till sist kom ut på de kala, vidsträckta dynerna nära
Dover, kastade den en hoppets stråle öfver landskapets
ödslighet, och den öfvergaf mig icke förr än jag nådde
min resas första stora mål och verkligen satte foten;
inom staden, sjätte dagen efter min flykt. Men då jag
stod i mina trasiga skor och min dammiga, solbrända,
halfklädda gestalt på den så efterlängtade platsen,
tycktes, eget nog, den ljufva bilden försvinna som en
dröm och lämna mig hjälplös och modfälld.
Först gjorde jag förfrågningar om min tant bland
roddarne och fick olikartade svar. En sade, att hon
bodde i fyrtornet vid South Foreland och där hade
svett sina polisonger, en annan, att hon låg förtöjd
vid stora bojen utanför hamnen och ej kunde
besökas annat än vid lågt vatten, en tredje, att hon
blifvit inspärrad i Maidstones fängelse, för att hon
stulit barn, en fjärde att hon under sista stormen,
ridande på en kvast, setts styra kurs på Calais.
Droskkuskarna, som jag sedan vände mig till, voro lika
skämtsamma och lika vanvördiga, och bodherrarne,
som inte funno behag i mitt yttre, svarade vanligen
utan att hora på hvad jag sade, att de icke hadö
hvad jag önskade köpa. Jag kände mig mera olyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
