Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Jag börjar på nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
som sköt fram på gatan, ett hus med breda, låga
gallerfönster, som sköto fram än mera, och med balkar med
utstående snidade hufvud på ändarna, så att jag tyckte
det såg ut som om hiela fönstret böjt sig framåt
och försökt att se efter, hvilka som gingo på deni
smala trottoaren därnedanför. Det var så rent, att
det kunde kallas fläckfritt. Den gammalmodiga
mässingsportklappen på den låga hvälfda porten, sirad
med !girlander af snidade frukter och blommor, blänkte
som en stjärna; de båda stentrappstegen, som ledde
till porten, voro så hvita sam om de täckts af hvitt
linne; och alla vinklar och vrår, sniderier och
ornament, egendomliga små glasrutor och än
egendomligare fönsterinfattningar voro, ehuru sä gamla som
gatan, så rena som en nyfallen snö på kullarna.
Då schäsen stannade utanför porten och min blick
forskande riktades på byggningen, fick jag se ett
spöklikt ansikte visa sig i ett litet fönster i
bottenvåningen — i ett litet rundt torn, som bildade en sida
af huset ■— och åter hastigt försvinna. Den låga
hvälfda porten öppnades strax därefter och
uppenbarade samma ansikte. Det var lika spöklikt nu som
det förefallit i fönstret, ehuru i själfva hudfärgen
ingick den rödaktiga skiftning, som man ibland finner
hos rödhåriga personer. Och det tillhörde en
rödhårig person, en femtonårig yngling, efter hvad jag
nu kan räkna ut, men som föreföll mycket äldre och
hvars hår var tätt afstubbadt. Några ögonbryn hade
han knappt, ögonhår saknade han alldeles, och hans
ögon Voro rödbruna — så oskyddade och oskuggade,
att jag minns att jag undrade, hur han kunde somna.
Han Var hiögaxlad och knotigt växt, klädd i anständigt
svart med en smal hvit halsduk. Rocken var knäppt
ända upp till halsen; hans händer voro långa, magra,
benrangelsartade, hvilket jag särskildt fäste mig vid,
då han stod framför ponnyn och gned sig om hakan,
under det att han såg upp till oss i schäsen.
»Är mr. Wickfield hemma, Uriah Heep?» frågade
min tant.
»Mr. Wickfield ar hemma, madame», sade Uriah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
