Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Jag har blifvit en ny gosse i mer än en mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Primus i skolan, en gosse vid namn Adams,
lämnade då sin plats för att hälsa mig välkommen. Han
säg ut som en ung präst i sin hvita halsduk, men
han var mycket vänlig och glad, anvisade mig min
plats och presenterade mig för lärarne på ett så
förekommande sätt, att det, om något, var ägnadt att
ingifva mig mod.
Det föreföll mig likväl så länge sedan jag varit
bland sådana gossar eller med några kamrater af
min egen ålder, utom Mick Walker och Mjölig
Potatis, att jag kände mig mera bortkommen än jag
känt mig i mitt hela lif. Jag var så medveten om
att ha bevittnat tilldragelser, om hvilka de ej kunde
ha någon kännedom, och att ha förvärfvat
erfarenheter, främmande för min ålder, mitt utseende och
min ställning såsom en af dem, att jag nästan
ansåg det som ett bedrägeri att uppträda som en vanlig
liten iskolgosse. Under Murdstone & Grinbytiden,
hur kort eller lång den än var, hade jag så vant
mig ifrån alla gosslekar och all idrott, att jag visste
med mig, att jag skulle vara tafatt och otymplig
i de allra vanligaste sådana ting. Hvad jag en gång
kunnat hade så glidit ifrån mig under det dagliga
lifvets slit och släp, att då jag nu förhördes, kunde
jag rakt ingenting utan sattes i skolans lägsta klass.
Men ehuru det grämde mig, att jag saknade öfning
i lekar och äfven boklig kunskap, plågades jag
ofantligt mycket mera af den tanken, att jag genom hvad
jag kunde och visste var mycket mera skild från
mina kamrater än genom hvad jag icke kunde. Jag
grubblade på hvad de skulle tänka, om de finge
reda på min nära bekantskap med King’s
Bench-fängelset. Fanns det något hos mig som mot min
vilja kunde uppenbara mina mått och steg i
förhållande till familjen Micawber, mina besök hos
pantlånaren, försäljningarna, festmåltiderna? Tänk om
någon af gossarna sett mig vandra genom Canterbury,
trött och trasig, och nu kände igen mig. Hvad skulle
väl de, som så litet frågade efter en penningutgift,
säga om de visste, hur jag vändt på slantarna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
