Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Jag har blifvit en ny gosse i mer än en mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
Vi vandrade mycket långsamt hem, mr. Wickfield,
Agnes och jag — Agnes och jag beundrande
månskenet, mr. Wickfield knappt lyftande sina ögon från
marken. Då vi till sist kommo till vår egen port,
upptäckte Agnes, att hon glömt sin lilla väska.
Förtjust att kunna vara henne till tjänst, sprang jag
tillbaka för att hämta den.
Jag gick in i det rum, där vi superat, och där den
blifvit |glömd, men det var tomt och mörkt. Som
dörren till doktorns arbetsrum stod öppen, och’ det
lyste d|ärinifrån, gick jag dit för att säga mitt ärende
och be att få låna ett ljus.
Doktorn satt i sin länstol framför spisen, och harB
unga hustru på en pall vid hans fötter. Doktorn höll
ett manuskript i handen och höll på att läsa upp
någon förklaring eller belysning af en teori, afsedd
för det oändliga lexikonet, och hon blickade upp till
honom, men med ett ansikte, som jag aldrig förr sett
— så vackert till formen, men så gråblekt, så
frånvarande i ^uttrycket, så prägladt af en vild, drömlik
fasa för, jag vet ej hvad. Hennes ögon voro vidöppna,
och det bruna håret föll i två rika böljor öfver
hennes axlar och öfver det hvita klänningslifvet, som
kommit i olag genom förlusten af bandet. Hur tydligt
än hennes uttryck står för mig, kan jag ej säga hvad
det innebar. Icke ens då det nu träder fram för mitt
mognare omdöme, kan jag säga hvad det betecknade.
Änger, förödmjukelse, blygsel, kärlek och tillit — allt
detta fanns där, och genom allt detta ser jag den där
fasan för, jag vet ej hvad.
Mitt inträde och framförandet af mitt ärende
väckte upp henne. Det störde äfven doktorn, ty när
jag kom igen för att ställa tillbaka ljuset, som jag tagit
på bordet, klappade han henne så faderligt på
hufvudet och sade, att han var alldeles oefterrättlig, som
lät henne förleda honom att fortsätta läsningen, och
han uppmanade henne att gå till hvila.
Men ifrigt och bevekande bad hon honom att
få stanna kvar — att låta henne få känna sig riktigt
säker på att hon just i afton var invigd i hans för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
