Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Någon uppenbarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
sätte en viss ära i att vara förtrolig och kände
mig intaga en beskyddande ställning gent emot mitt
vördnadsfulla värdfolk.
De höllo mycket af hvarandra, det var då säkert.
Jag antar, att detta hade en viss verkan på mig,
ty det var ett drag af natur; men den färdighet*
hvarmed den ena fullföljde hvad den andra börjat,
var ett drag af konst, som jag ändå mindre kunde
motstå. När de hade pressat ur mig så mycket de
kunde angående mig själf — ty med afseende på
lifvet hos Murdstone & Grinby och min flykt
därifrån var jag stum — började de tala om mr.
Wickfield och Agnes. Uriah kastade bollen till mrs.
Heep, som tog emot den och kastade den tillbaka
till Uriah, som dä behöll den en liten stund, innan
han skickade den tillbaka till mrs. Heep, och så
passerade den fram och tillbaka, tills jag inte hade något
begrepp om hvem som för tillfället höll den i
handen, och käinde mig alldeles yr i mössan. Och
själfva bollen växlade, äfven den. Än var det mr.
Wickfield, än var det Agnes, än mr. Wickfields
förträfflighet, än Agnes* förträfflighet; än omfånget af
mr. Wickfields ^ffär och tillgångar, än vårt husliga
lif efter middagen; än det vin mr. Wickfield drack,
än skälet hvarför han drack det, än det beklagliga
i att han drack1 så mycket; än var det ett, än ett
annat och ibland allt på en gång. Och hela tiden
er-tappade jag mig med att, fastän jag inte sade mycket
och’ inte gjorde annat än uppmuntrade dem en smula,
för att de inte skulle bli alltför öfverväldigade af sinj
ringhet och äran af mitt sällskap, hela tiden ertappade
jag mig, som sagt, med att tala om ett och annat,j
som jag bort förtiga — det märkte jag särskildt på
ryckningarna i Uriahs näsborrar.
Jag hade börjat känna mig litet missmodig och
ö(nskade att besöket väl vore öfver, då en gestalt,
som kom gatan fram och gick förbi dörren — den
stod öppen för att få in litet luft i rummet, ty dejt
var ovanligt varmt för årstiden — plötsligt vände om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
