- Project Runeberg -  David Copperfield /
345

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Jag ser mig omkring och gör en upptäckt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

345

till dem som bedrogo honom och harm mot de,m
som förorättade honom. Den uppskjutande skuggan
af en stor hemsökelse och af en vanära, som ännu
icke tagit fast form, föll befläckande öfver den lugna
plats, där jag arbetat och lekt som gosse och
tillfogade den en grym orätt. Jag hade ej längre någon
glädje af att tänka på de allvarsamma gamla
bred-bladiga aloeträden, som stodo där, slutna inom sig
själfva i hundra år, och på den jämna, välskötta
gräsmattan och på stenurnorna och doktorns allé och
domkyrkoklockans högtidliga ljud, sväfvande öfver det
hela. Det var som om min gossålders lugna
helgedom blifvit oskärad inför mina ögon och dess frid
och ära gifna till pris åt vindarna.

Men morgonen förde med sig min skilsmässa från
det gamla husat, som Agnes fyllde med sitt inflytande;
och det gaf mig nog att tänka på. Jag skulle väl
snart komma dit igen; jag skulle åter få sofva —
kanske ofta — i mitt gamla rum, men bofast skulle
jag ej längre bli där, och den gamla tiden var
förfluten. Jag var mera beklämd när jag packade ned
de kvarlämnade böckerna och kläderna och
adresserade dem till Dover, än jag ville visa Uriah Heep,
som var så angelägen att hjälpa mig, att jag,
ovänligt nog, tydde det som att han var oebskrifligt glad,
att jag kom därifrån.

Jag tog afsked af Agnes och hennes far med en
skenbar likgiltighet, som skulle låtsa vara mycket
manlig, och steg upp och satte mig på Londondiligensens
kuskbock. Jag kände mig så vekt stämd och så
förlåtande, då jag åkte genom staden, att jag nästan
hade lust att nicka åt min gamle fiende slaktaren,
och kasta till honom fem shilling i clrickspengar. Men
han såg ut som en sådan inbiten slaktare, där han
stod och skrapade den ofantliga huggkubben inne
i boden, och hans utseende hade så föga vunnit på
förlusten af en framtand, som jag slagit ut, att jag
ansåg det bäst att icke göra några avanser.

Hvad jag mest lade an på, sedan vi hunnit ett
stycke på väg, var, det minns jag, att få kusken att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free