Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Min första utsväfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
mig en viss oro — inte så mycket genom att uraktlåta
att diska tallrikarna som genom att slå sönder dem.
Hon var nämligen af ett vetgirigt sinnelag och ur
stånd att, sina uttryckliga instruktioner likmätigt,
inskränka sig till skafferiet. I stället tittade hon
oupphörligt in på oss, och trodde sig oupphörligt upptäckt,,
i hvilken tro hon åtskilliga gånger retirerade på
tallrikarna, med hvilka hon omsorgsfullt klädt golfvet,
anställande stor förödelse.
Det där var emellertid rena bagateller, lätt glömda
då duken togs af och desserten blef framsatt. Den
behändige unge mannen hade nu blifvit mållös och
förständigades att söka mrs. Crupps sällskap, tagande
med sig den unga diskerskan. Och nu
öfverlä|mnade jag mig helt åt nöjet.
Jag började med att vara ovanligt glad och lätt
om hjärtat. Alla möjliga halfförgätna samtalsämnen
trängdes om hvarandra i mitt hufvud och gjorde mig
alldeles ovanligt språksam. Jag skrattade lyartligt
åt mina egna kvickheter och alla de andras, förebrådde
Steerforth för att han inte skickade omkring vinet,
träffade åtskilliga aftal om att komma till Oxford,
förkunnade att tills vidare ämnade jag ställa till en
sådan här liten middag, en gång i veckan, och snusade
så ifrigt [ur Graingers snusdosa, att jag måste gå
in i »skafferiet», ansatt af en nysningsattackj, som
räckte i hela tio minuter.
Jag lät vinet gå omkring allt fortare och1 fortare
och rusade oupphörligt upp med en korkskruf i
handen, färdig att öppna flera buteljer långt innan det
behöfdes. Jag föreslog Steerforths skål. Jag sade,
att han var min käraste vän, mina gossårs beskyddare
och min första mannaålders ledsagare. Jag sade,
att jag var förtjust att få dricka hans skål. Jag sade,
att min tacksamhetsskuld till honom var större än
att den kunde betalas, och min beundran för honom
högre än ord förmådde uttrycka. Jag slutade med
orden: »Skål för Steerforth I Gud välsigne honom!
Hurra!» Tre gånger tre hurrarop höjde vi till hans,
ära, och så ännu ett extra till afslutning. Jag kros-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
