Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Min första utsväfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
anletsdrag i spegeln. Äfven det var jag. Jag var
mycket blek i spegeln, och mina ögon voro glåmiga;
mitt hår — endast mitt hår, ingenting annat — såg
drucket ut.
Någon sade till mig: »Låt oss gå på teatern,
Gopperfield,» Nu var jag inte längre i sängkammaren,
utan satt åter vid det med glas belamrade, pinglande
bordet. Där Bltod lampan. Grainger satt till höger
om mig, Markham till vänster och Steerforth midt
emot — alla i en dimma och långt borta. Teatern?
Ja visst. En god idé! Kom, så gå vi! Men de fingo
ursäkta, att jag först släppte ut dem alla och så släckte
lampan — måste vara rädd om elden!
Någon oreda hade uppstått i mörkret — dörren
var borta. Jag sökte den i fönstergardinerna, då
Steerforth skrattande tog mig under armen och förde
ut mig. Vi gingo nedför trappan en och en. På
något af de nedre trappstegen var det någon som
föll och ramlade utför. Någon annan sade, att det
var Gopperfield. Jag harmades öfver det fräcka
påståendet tills jag, då jag fann mig ligga på rygg i
gången, började anse, att det icke saknade grund.
Aftonen var mycket dimmig, och gatlyktorna
om-gåfvos af stora ringar. Det sades någonting otydligt
om att det regnade. Jag tyckte, att det frös.
Steerforth dammade af mig invid en lyktstolpe och slog
ut bucklorna på min hatt, som någon på det
underbaraste sätt trollat fram, ty jag hade inte haft den
på mig förut. »Nu är du väl bra igen, Gopperfield ?»
sade Steerforth, och jag svarade »aldrigvaribättre.»
En karl, som satt i en lucka,, tittade fram ur
dimman och tog emot pengar af någon samt frågade,
om jag var herrn, som det betalats för. Han
föreföll litet tveksam — det minns jag, fastän jag
såg honom så otydligt — om han skulle ta emot
pengarna för mig eller icke. Kort därefter voro vi
högt uppe i en mycket varm teater och sågo ned
på en stor parterr, från hvilken jag tyckte det rökte,
så suddiga voro människorna, som trängdes där.
Scenen var också mycket stor och föreföll så ren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
