Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Goda och onda änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
»Jag, Trotwood», sade Agnes, »gjorde hvad jag
hoppas var rätt. Öfvertygad om att det för pappas
sinneslugn var nödvändigt att denna uppoffring
gjordes, bönföll jag honom att göra den. Jag sade, att
det skulle lätta lifvets börda för honom — jag
hoppas, att det kominer att göra det 1 — och att dqt
skulle bereda mig mera tillfälle att få vara tillsammans
med honom. O, Trotwood», utbrast Agnes och satte
händerna för ansiktet, då tårarna störtade fram;, »det
känns nästan som hade ja^g varit pappas fiende i
stället för hans kärleksfulla barn. Ty jag vet ju, hur
han förändrats till följd af sin ömhet för mig. Jag
vet, hur han begränsat omfånget af sina sympatier och
plikter för att koncentrera hela sin varelse på mig.
Jag vet hvilken mångfald af intressen han offrat för
min skull, och huru hans oroliga tankar med afseende
på mig förmörkat hela hans lif, försvagat hans kraft
oclj energi genom att rikta dem på en enda idé.
Öm jag bara kunde ställa detta till rätta igen! Om
jag kunde bidraga till hans upprättelse, liksom jag
ovetande varit orsaken till hans förfall.»
Aldrig förr hade jag sett Agnes gråta. Nog hade
iag sett tårar i hennes ögon, nar jag kommit hem med
premier från skolan, och jäg hade sett dem där, då
vi sist tølat om hennes far, liksom jag sett henne sakta
vända bort hufvudet, då vi sagt hvarandra farväl,
men aldrig hade jag sett henne gråta som nu. Det
bedröfvade mig så mycket, att jag ej kunde göra
annat än helt enfaldigt och hjälplöst säga: »Grät inte»
kära Agnes! Gråt inte, älskade syster!»
Agnes var emellertid mig för öfverlägsen, såväl
i karaktär som i själf behärskning — jag vet det nu,
om jag än icke hade det så klart för mig då — att
hon länge skulle vara i behof af mina uppmaningar.
Det vackra, lugna sättet, som i mitt minne så
särskiljer henne från alla andra, kom snart tillbaka,
liksom hade ett moln försvunnit från en i öfrigt klar
himmel.
»Det är inte troligt, att vi mycket längre fä vara
ensamma», sade Agnes, »och då nu tillfället bjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
