Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Jag ger mig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
mig ingen tröst att se hur olik hon var denne
afsky-Viärde rödhåring med den mullbärsfärgade öfverrockan,
ty jag kände, att just i denna olikhet dem emellan,
i hennes rena, själfforsakande själ och i hans
lumpenhet och låghet låg den största faran. Det lider intet
tvifvel, att han hade detta alldeles klart för sig och,,
listig som han var, räknat på det.
Jag var emellertid så säker på, att utsikten till
ett sådant offer i fjärran skulle ha förstört Agnes’
lycka, och af hennes sätt förstod jag så väl, att hon
själf ännu icke fått syn på det och stod oberörd
af dess skugga, att det lika väl kunnat falla mig in
att göra henne något kroppsligt ondt som att varna
henne för hvad som hotade. Af denna anledning
skildes vi åt utan förklaring, hon leende viftande sitt
farväl från diligensfönstret, hennes onda genius
vridande sig uppe på taket, som om han redan jublat
öfver att ha henne i sina klor.
Det dröjde länge innan jag kunde komma ifrån
detta mitt sista intryck af dem. När jag fick
bref från Agnes, som talade om att hon lyckligt
kommit hem, var jag lika nedstämd som då jag såg
henne fara. Hvar gång jag var tankfullt stämd, trädde
detta ämne fram för mig, och min oro fördubblades:
då. Det gick nästan ingen natt utan att jag drömde
om det. Det blef till del af mitt lif, lika oskiljaktigt
därifrån som hufvudet från kroppen.
Jag hade rikligt tillfälle att dissekera min oro,
ty Steerforth var i Oxford, enligt hvad han skref
till mig, och när jag inte var i Commons, var jag
för det mesta ensam. Jag tror, att jag vid den tiden
hyste en undertryckt misstro till Steerforth. Jag
besvarade hans bref mycket vänskapsfullt, men jag tror,
att jag på det hela taget var ganska nöjd med att
han inte just då kunde komma till London. Jag anar,
att sanningen var den, att jag nu rönte Agnes*
inflytande ostördt af hans åsyn, och att detta inflytande
gjorde sig så mycket mera gällande som hon hade
så stor del i mina tankar och intressen.
Emellertid gledo dagarna och veckorna undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
