Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Jag ger mig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
och fastän det visst inte var bästa årstiden att se en
trädgård, var denna så väl hållen, att jag blef
alldeles förtjust. Där fanns en härlig gräsplan och
trädgrupper samt långa gångar, som jag nätt och
jämnt skönjde i mörkret, med hvalf af flätverk, som
under den varma årstiden täcktes af blommor och
slingerväxter. »Här brukar väl miss Spenlow promenera
i ensamheten», tänkte jag. »O, så vackert!»
Vi gingo in i den rikt upplysta byggningen, i
hallen, där det fanns en mängd hattar, mössor,
öfver-rockar, pläder, handskar, ridspön och
promenadkäppar. »Hvar är Dora?» sade mr. Spenlow till
betjänten. »Dora!» tänkte jag. »Hvilket vackert namn!»
Vi gingo in i närmaste rum — antagligen just det
där frukostrummet, minnesvärdt genom den bruna
ostindiska sherryn — och jag hörde någon säga:
»Mr. Copperfield, min dotter Dora och min dotter
Doras förtrogna väninna!» Säkert var det mr.
Spen-lows röst, men jag kände inte igen den och brydde
mig inte om hvems den var. Allt gick på ett
ögonblick. Jag hade mött mitt öde. Jag var fången,
jag var slaf. Jag älskade Dora Spenlow till
galenskap.
För mig var hon någonting öfvermänskligt. Hon
var en fé, en sylfid, ja, jag vet inte hvad — någonting
som ännu ingen skådat, allt hvad man kunde önska
att få se. Jag sjönk ögonblickligen i en afgrund|
af kärlek. Det var »ej ett ögonblicks tvekan vid branten,
intet nedskådande i djupet, ingen återblick på det
förflutna; jag hade hufvudstupa störtat ned, innan
jag haft nog besinning att säga ett ord till henne.
»Jag», anmärkte en välbekant röst då jag
bugade mig och frammumlade några ord, »har träffat
mr. Copperfield förr.»
Den som talat var icke Dora. Nej, det var den
förtrogna väninnan, och den förtrogna väninnan var
miss Murdstone!
Jag tror just inte jag blef mycket förvånad. Så
vidt jag kan minnas, hade jag ej i behåll någon,
förmåga att bli det. I hela den materiella världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
