Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Jag ger mig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4§3
Jag tog mod till mig och sade — ej utan att
stamma — att nu fann jag morgonen klar, fastä|n
den för en minut sedan föreföll mig mycket mulen.
»Skall det vara en artighet», frågade Dora, »eller
menar ni, att väderleken förändrats ?»
Jag stammade värre än förut, då jag svarade^;
att någon artighet var det inte, utan rena sanningeen,
fastän jag ej blifvit varse något omslag i
väderleken. Jag tillade blygt, för att hon riktigt skulle förstå
mleningen, att jag syftat på mina egna känslor.
Jag hade aldrig sett sådana lockar — det var
ju inte underligt, ty några sådana lockar hade aldrig
funnits — som: dem hon skakade fram för att dölja
sin rodnad. Och hvad halmhatten med de blåa
banden beträffar, som satt ofvanpå lockarna, hur
lycklig hade jag ej skattat mig, om jag fått hänga upp
den som en trofé i mitt rum vid Buckingham Street!
»Ni är nyss hemkommen från Paris», sade jag.
»Ja», sade hon. »Har ni någonsin varit där?»
»Nej.»
»Då hoppas jag, att ni snart reser dit. Ni skulle
tycka så mycket om det.»
Den djupaste ångest tecknade sig i mitt ansikte.
Att hon hoppades, att jag skulle resa dit, att hon,
ansåg det möjligt, att jag kunde göra det var
outhärdligt. Jag föraktade Paris; jag föraktade hela
Frankrike. Jag svarade, att ingenting i världen skulle
kunna förmå mig att lämna England under
nuvarande förhållanden, absolut ingenting. Kort sagdt,
hon skakade åter sina lockar, och i detsamma kom
den lilla hunden springande på gången och räddade
situationen. Hon tog upp honom, slöt honom i sina
armar och — o ve! — smekte honom, men han skällde
ändå. Hon ville inte låta mig röra honom, då jag
försökte det, och då smällde hon honom. Det ökade
betydligt mina lidanden att se de små slag hön till
straff gaf honom ofvanför trubbnosen, under det att
han blinkade med ögonen och slickade hennes hand,
alltjämt sakta morrande som en liten kontrabas. Till
sist blef han lugn, och det var väl inte underligt, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
