Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXX. En förlust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
gå. Men till och’ med då han kysste henjne — och
hvar gång jag såg honom närma sig henne, kände
jag, att naturen gifvit honjom en gentlemans själ
— tycktes hon sluta sig närmare sin morbror, ja^
anda därhän, att hon undvek sin trolofvade. Jag
stängde dörren efter honom för att intet skulle störa
den tystnad som rådde, och när jag kom tillbaka,
stod mr. Peggotty ännu och talade till henne.
»Nu går jag upp», sade han, »och talar om för
din moster, att master Davy kommit hit, och det
skall säkert krya upp henne litet. Sätt dig du
framför elden, min tös, och värm dina små iskalla
händer. Inte skall du vara så förskräckligt rädd och
lägga det så hårdt vid dig. Hvad för något ? Jaså,
du vill följa med mig. Nå, så kom då, kom! Om
hennes morbror blef jagad från hus och hem och
tvungen att lägga sig i ett dike, master Davy», sade
mr. Peggotty med samma stolthet som förut, »så
är det min tro, att hon skulle följa honom. Men
snart blir det en annan du skall följa — snart blir det
en annan, Emfly.»
Då jag sedan gick upp och passerade den öppna
dörren till min kammare, där det var mörkt, fick jag
ett oredigt intryck af, att hon var därinne, att hon
kastat sig ned på golfvet. Men om det verkligen
var hon, eller om skuggornas virrvarr bedrog mig,
det vet jag inte.
Jag hade god tid, då jag satt framför kökselden,
att tänka på den vackra lilla Em’lys fruktan för döden
— som jag, jämte det mr. Omer sagt mig, tog för
anledningen till, att hon var sig så olik — och!
jag hade god tid, innan Peggotty kom ned, att mildra
mitt omdöme om denna svaghet. Jag räknade
klockans tick tack, och min känsla af den högtidliga
stillhetens allvar fördjupades. Peggotty slog armarna
om mig och välsignade mig, och hon tackade mig
gång på gång för att jag var henne till en sådan
tröst — jag anför hennes egna ord — i hennes
bedröfvelse. Hon bad mig sedan så innerligt att följa med
henne ditupp och förklarade snyftande, att Barkis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
