Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXII. Början af en lång resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
i lians lif bort stärka och förvandla till oslitliga band.
Kan inte detta kallas oförrätt?»
Åter sökte Rosa Dartle lugna henne; åter
misslyckades hon.
»Inte ett ord, Rosa^ inte ett ord! Om hån kan
sätta sitt allt på spel för en obetydlighet, kan jag
sätta mitt allt på spel för ett större syfte. Må han
gifva sig af hvart han vill med de medel min kärlek
tillförsäkrat honom! Tror han sig kunna beveka
mig genom en lång frånvaro ? I så fall känner
han sin mor bra litet. Afstår han i denna stund
från sin nyck, är han välkommen tillbaka. Afstår
han däremot inte från henne nu, får han aldrig nalkas
mig, lefvande eller döende, så länge jag orkar lyfta
handen att förbjuda det, så vida han inte en gång,
efter att för alltid ha gjort sig af med henne, kommer
till mig öd|mjukt och ber mig om förlåtelse. Det är
min rättighet att fordra det. Detta erkännande skall
jag utkräfva. Sådan är skilsmässan, som uppstått
mellan oss! Och» tillade hon i det hön betraktade
främlingen med samma stolta, hätska blick som i
början af sitt tal — »kan inte detta kallas oförrätt ?»
Under det att jag hörde och såg modern uttala
dessa ord, tyckte jag mig höra och se sonen trotsa
dem. Allt hvad jag hos honom sett af en
motspänstig och egenvillig ande, det såg jag nu hos henne.
Hela min nu förvärfvade insikt i hans missledda energti
blef äfven en insikt i hennes karaktär och ett
förstående af att den i sina starkaste driffjädrar var af
alldeles samma slag.
Hon vände sig nu till mig och sade, återtagande
sin förra själfbehärskning, att det tjänade ingenting
till att höra eller säga mera, utan bad hon att
samtalet skulle få anses afslutadt. Med mycken
värdighet steg hon upp för att lämna rummet, då mr.
Peggotty lät henne förstå, att det var öfverflödigt.
»Var inte rädd för att jag skall uppehålla er,
jag har ingenting mera att säga, madame», förklarade
han. »Jag hade inte något hopp då jag kom hit,
och något hopp tar jag inte med mig härifrån. Jag
37. — Dickens; Dawid Copperfield.. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
