Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Lycksalig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
vidare. Ibland reste hon sig upp och frågade mig,
hvad jag tyckte om utsikten. Jag svarade, att den
var förtjusande, och det tror jag nog den var, men
för mig var allt Dora. Solen sken Dora, fåglarna
sjöngo Dora. Sunnanvinden fläktade Dora, och de
vilda blommorna i häcken voro alla Doras, intill
minsta knopp. Min tröst var, att miss Mills förstod mig.
Miss Mills var den enda, som fullt kunde sätta sig in
i mina känslor.
Jag vet inte hur långt vi färdades, och än i denna
stund vet jag inte hvart vi begåfvo oss. Det var
kanske någonstä|des i närheten af Guilford. Kanske
någon trollkarl ur Tusen och en natt öppnade platsen
för en dag och tillstängde den för alltid sedan vi
lämnat den. Det var en grön fläck på en kulle, och
gräsmattan var mycket mjuk. Där fanns skuggrika
träd och ljung och ett bördigt landskap så långt ögat
nådde.
Det var i sanning påkostande att här mötas af
personer som väntade oss, och min svartsjuka kände
inga gränser ens med afseende på damerna. Alla
medlemmarna af mitt eget kön — framför allt en gynnare,
som kunde vara tre eller fyra år äldre än jag och
grundade de ’mest förmätna anspråk på sina röda
polisonger — voro mina dödsfiender.
Alla började vi nu packa upp våra korgar och
sysselsatte oss med att få middagen i ordning.
Rödskägg föregaf, att han var skicklig i att tillaga sallat
— hvilket jag icke tror — och sökte på allt sätt draga
uppmärksamheten till sig. Några af de unga
damerna sköljde sallatsbladen åt honom och skuro
sönder dem enligt hans föreskrifter. Dora var en af
dem. Jag kände, att ödet hetsat mig mot denne man
och att en af oss måste falla.
Rödskägg anrättade sallaten — det förvånade mig,
att de kunnat äta den, jag hade af intet kunnat låta
förmå mig att ens smaka på den! — och utnämnde
sig till herre öfver vinkällaren, hvilken han, en
på-hittig best som han var, inrättade i ett ihåligt träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
