- Project Runeberg -  David Copperfield /
638

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Förstämning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

638

dant förtroende! Jag hoppas, att jag skall kunna
arbeta, så att jag befriar honom från affärslifvets
tryckande börda, master Copperfield.»

»Uriah Heep bereder mig mycken lättnad», sade
mr. Wickfield på samma dåsiga sätt. »Det lyfter en
tyngd från mitt sinne, Trotwood,, att ha en sådan
kompanjon.»

Den röda räfven lät honom säga allt detta, delt
visste jag, för att han för mig skulle framstå i den
dager Uriah angifvit den kvällen, då han förgiftat min
nattro. Jag såg återigen samma olycksbådande leende
i hans ansikte, och jag såg hur han gaf akt på mig.

»Inte tänker du väl gå, pappa?» sade Agnes
oroligt. »Vill du inte gå tillbaka med Trotwood och mig ?»

Han hade visst tänkt se på Uriah innan han
svarade, om icke denne gunstig herre förekommit honom.

»Själf är jag upptagen af ett möte i affärsväg»,
sade Uriah, »annars skulle jag med största nöje gjort
sällskap med mina vänner. Nu öfverlämnar jag åt
min kompanjon att representera firman. Er tjänare,
miss Agnes. Jag önskar er en god dag, master
Copperfield, och jag rullar mig i stoftet för miss Betsey
Trotwood.»

Med dessa ord aflägsnade han sig, kyssande på
sin stora hand åt oss och förvridande sitt
skråpuks-ansikte till ett skelande leende.

Vi |sutto väl ett par timlmar och1 pratade med
hvarandra om de angenäma gamla dagarna i
Canterbury. Mr. Wickfield blef under Agnes* inflytande
mera lik sig som förr, ehuru han var rof för en
förstämning, som han aldrig kunde skaka af sig. Detta
oaktadt ljusnade han likväl upp, och! det roade honom]
synbarligen att höra oss återkalla små tilldrageisar
från det förflutna, som han själf delvis mycket väl
kbm ihåg. Han sade, att det kändes som förr i
världen att vara ensam med Agnes och mig, och
ha^n önskade till Gud, att det åter vore som förr.
Jag är alldeles ßäker om att Agnes’ fridfulla ansikte
och blotta vidrörandet af hennes hand på hans arm,
öfvade ett alldeles underbart inflytande på honom’.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free