Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Förstämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
639
Min tant, som nästan hela tiden sysslat och stökat
tillsammans med Peggotty i det inre rummet, ville inte
följa med oss till deras tillfälliga bostad men yrkade)
på att jag skulle gå med, och det gjorde jag. Vi
åto middag tillsammans. Efter middagen satt Agnes
bredvid sin far och slog i hans vin. Han drack hvad
hlon gaf honom och inte mer — alldeles som ett
barn — och alla tre sutto vi tillsainmans framme vid
fönstret, då skymningen föll på. Sedan det blifvit
nästan alldeles mörkt, lade han sig på en soffa, och
Agines stack en kudde under hans hufvud och böjde
sig ned öfver honom en liten stund; då hon kom
tillbaka till fönstret, var det ändå inte så mörkt, att jag
ej kunde se tårar glimma i hennes ögon.
Jag ber Gud, att jag aldrig må glömma den kära
flickan i all hennes ömhet och trofasthet under den
delen af mitt lif, ty gjorde jag det, vore det ett
tecken att slutet närmade sig, och’ då ville jag allra
helst minnas henne. Hon fyllde mitt hjärta med så
glöda föresatser, stärkte till den grad min svaghet
genom sitt exempel och’ riktade — jag vet ej huru,
ty hon var alldeles för anspråkslös och’ mild att direkt
råda mig med ord —- riktade min famlande ifver,
mina sväfvande syften så att jag fullt och fast tror,
att allt det lilla goda jag gjort, allt det onda jag
underlåtit, har jag henne att tacka för.
Och hur talade hon ej till mig om Dora, då vi
sutto vid fönstret i mörkret! Hon lyssnade till mina
loford om henne och prisade henne, äfven hon, samt
göt kring den lilla félika gestalten några strålar af
sitt eget rena ljus, som i mina ögon gjorde dem än
dyrbarare, än oskyldigare. O Agnes, du min
barndoms syster, om jag då vetat hvad jag först långt
efteråt fick veta!
När jag gick därifrån, stod det en tiggare på
gatan, och då jag såg uppåt fönstret, tänkande på
hennes lugna, serafiska ögon, kom han mig att häftigt
rycka till, då han som ett eko från morgonens
samtal mumlade:
»Blind! Blind! Blind!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
