Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVII. Litet kallt vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67i
Inte vet jag om Dora trodde, att jag vikarierade som
något slags nattväktare, men det gjorde ett så starkt
intryck på henne, att hon hvarken ville spela eller
sjunga mer.
Det tyngde ännu på hennes sinne då jag tog god
natt af henne, och på sitt smekande sätt sade hon
till mig:
»Gå nu inte upp klockan fem, du stygga gosse,
det är så oförnuftigt.»
»Min älskade Dora», sade jag, »jag har arbete
att sköta.»
»Sköt det inte!» genmälde Dora. »Hvad tjänar
det till ?»
Då jag såg hennes söta lilla förvånade ansikte,
måste jag anslå en lätt och lekfull ton för att säga
henne, att vi måste arbeta för att lefva.
»O, så löjligt!» sade Dora.
»Hur skulle vi väl annars kunna lefva, Dora?»
sade jag.
»Hur som helst», svarade Dora.
Hon tycktes anse, att därmed var frågan afgjord,
och gaf mig en så segerglad liten kyss, att jag inte
för en bel förmögenhet velat ta henne ur sin villa.
Saken var den, att jag älskade henne, älskade!
henne helt och fullt och innerligt. Men jag arbetade
också ganska strängt och hade mycket bestyr med
att hålla alla de järn jag hade i elden riktigt
glödheta, så att det hände ibland, att då jag om kvällarna
satt midt emot min tant och tänkte på hur jag
ofrivilligt skrämt Dora samt funderade på hur jag med
ett gitarrfodral skulle kunna bana mig väg genom
svårigheternas skog, kändes det som om mitt hår
börjat gråna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
