Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIX. Wickfield & Heep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;o6
Under middagen fortfor hon att bevaka oss med
samma outtröttliga ögon. Efter middagen blef det
hennes sons tur, och då mr. Wickfield, han och jag
lämnades ensamma af damerna, glodde han på mig
och slingrade sig, så att jag knappt stod ut med det.
I salongen satt återigen hans mor på vakt. Så länge
Agnes sjöng och spelade, satt modern vid pianot.
En gång bad hon om en viss ballad, som hon påstod
att hennes Ury — som satt och gäspade i en länstol —
var alldeles förtjust i; och emellanåt vände hon sig
om och såg på honom, hvarefter hon berättade för
Agnes, att han var hänförd af musiken. Sällan om
ens någonsin talade hon utan att nämna hans namn,
och jag fick alldeles klart för mig, att detta var den
plikt, som blifvit henne ålagd.
Så fortgick det till sängdags. Åsynen af modern
och sonen, hvilka som två stora läderlappar flaxade
omkring i huset och med sina afskyvärda skepnader
förmörkade det, hade försatt mig i en så obehaglig
sinnesstämning, att jag hellre, trots stickning och allt,
stannat kvar där nere än gått och lagt mig. Jag kunde
nästan inte alls sofva. Följande dag började
stickningen och bevakningen ånyo och fortgingo hela
dagen.
Jag fick inte tillfälle att tala med Agnes i tio
minuter. Jag kunde bara visa henne mitt bref. Jag
föreslog henne, att vi skulle gå ut och gå, men som
mrs. Heep gång på gång klagade öfver, att hon blef
allt sämre och sämre, var Agnes nog barmhärtig att
stanna inne och hålla henne sällskap. Då det led
mot skymningen, gick jag ut ensam, grubblande öfver
hvad jag borde göra och undrande, om det kunde
vara rätt att längre undanhålla Agnes hvad Uriah
Heep sagt mig i London, ty det började åter oroa mig
ganska mycket.
Jag hade inte riktigt hunnit utom staden åt
Rams-gatevägen till, där det fanns en bekväm gångstig, då
jag i mörkret ropades an af någon, som kom gående
efter mig. Den gängliga figuren och deri snäfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
