Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIX. Wickfield & Heep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i i
Hans redogörelse för sin person hade så till vida
ett angenämt resultat, som den kom honom att draga
handen åt sig för att än en gång kunna smeka sm
haka. Sedan jag väl kommit loss från honom, beslöt
jag att hålla mig ledig, och vi gingo tillbaka sida vid
sida, utan att säga mycket mer under vägen.
Om nu så var, att han blifvit särdeles upplifvad
till följd af det meddelande jag gjort honom, eller
till följd af den återblick han kastat på det
förflutna, vet jag inte. Säkert är, att han var ovanligt
liflig. Vid bordet talade han mer än vanligt,
frågade sin mor, som aflöstes från vakten så fort vi kommo
inom dörrarna, om hon inte tyckte, att han började
bli för gammal för att gå som ungkarl och såg en
gång på Agnes på ett sätt, som gaf mig stor lust
att slå honom till marken.
När vi tre män blefvo ensamma efter middagen,
blef ban än mera upprymd. Han hade druckit
obetydligt om ens något vin, och jag förmodar, att det
var segerns öfvermod, som inspirerade honom,
möjligen stegradt af frestelsen att visa det i min närvaro.
Jag hade den föregående dagen märkt, att ban
sökt förmå mr. Wickfield att dricka, jag hade då,
riktigt tolkande den blick Agnes gaf mig då hon
gick, inskränkt mig till ett enda glas och sedan
föreslagit, att vi skulle gå in till henne. Jag hade tänkt
göra så äfven i dag, men Uriah var mig för hastig
i vändningarna.
»Det är sällan, sir, vi se den gäst, vi nu ha här»,
sade han till mr. Wickfield, som bildade en stark
kontrast till honom, där han satt vid bordets öfre
ände, »och om ni inte har någonting däremot, skulle
jag vilja dricka till hans välgång i ännu några glas
vin. Mr. Copperfield, jag önskar er hälsa och lycka!»
Jag var tvungen att låtsa taga den hand, han
räckte mig öfver bordet, och med helt andra känslor
fattade jag sedan hans kompanjons, den brutne
gentlemannens hand.
»Och nu, kompanjon», sade Uriah, »om jag får
vara så djärf och kalla er så, nu tycker jag, att ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
