Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
754
dubbelviken midt i trädgården, lik en fågelskrämma,
som mist sitt stöd.
Detta var en torsdag, och det var inte den
aftonen utan följande lördagsafton, som jag tog Agnes
med mig på besök till Dora. Jag hade på förhand
’gjort upp saken med miss Lavinia, och Agnes
väntades på te.
Jag slets mellan stolthet och oro: stolthet öfver
min lilla söta fästmö, oro för att inte Agnes skulle
tycka om henne. På vägen till Putney, då Agnes satt
inuti diligensen och jag på taket, föreställde jag mig
Dora i hvarenda en af de täcka miner, jag så väl
kände till; än hade jag alldeles klart för mig, att hon
borde se ut just som hon sett ut vid det och det
tillfället, än undrade jag, om det inte ändå vore bättre,
om hon såg ut som hon gjort vid ett annat, och jag
plågade mig tills jag nästan fått feber.
Säkert är, att jag icke oroade mig för att hon ej
skulle vara vacker, och händelsen gjorde, att så
vacker hade jag aldrig förr sett henne. Hon var inte i
salongen, då jag presenterade Agnes för hennes små
fastrar, utan höll sig helt blygt ur vägen. Nu visste
jag, hvar jag skulle söka henne., och ganska riktigt
fann jag henne med händerna för öronen bakom
samma odrägliga gamla dörr.
Först ville hlon inte gå in alls, och sedan tiggde
hön om fem minuter, räknade på mitt ur. Då hon
till sist stack sin arm under min för att bli förd till
salongen, var hennes förtjusande lilla ansikte
öfver-gjutet af en rodnad, som gjorde henne vackrare än
någonsin. Men då vi gingo ini rummet och! hon
bleknade, blef hon tio tusen gånger vackrare ändå.
Dora var rädd för Agnes. Hon hade sagt mig,
att hon visste, att Agnes hade »för godt hufvud».
Men då hön fick se henne på samma gång så glad
och så allvarlig, så tankfull och så god, gaf hon till
ett litet utrop af angenäm öfverraskning och slog
sina kärleksfulla armar om Agnes* hals samt lade
sin oskuldsfulla kind mot hennes ansikte.
Aldrig hade jag varit så lycklig, aldrig så nöjd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
