Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
»Då jag gifte mig med denna dam», sade doktorn,;
»var hon mycket ung. Jag tog henne i min vård innan
hennes karaktär blifvit fullt utbildad, men den
utveckling den fått, hade jag haft den lyckan att gifva
den. Jag kände mycket väl hennes far, och jag kände
henne mycket väl. Af kärlek till hennes sköna och
ädla egenskaper hade jag lärt henne hvad jag kunnat.
Om jag gjorde henne orätt — och jag fruktar, att jag
gjorde det, fastän mot min vilja — då jag drog fördel
af hennes tacksamhet och tillgifvenhet, så ber jag
henne i miy: hjärta om förlåtelse därför.»
Åter gick han ett slag kring rummet och kom
tillbaka till samma plats. Han fattade om stolens
ryggstöd, och hans händer skälfde liksom rösten, då
han med dämpadt allvar sade:
»Jag ansåg, att hon hos mig skulle finna en
tillflykt nndan lifvets faror och svårigheter. Jag
intalade mig, att fastän vi voro af olika ålder, skulle
hon kunna lefva ett lugnt och förnöj dt lif tillsammans
med mig. Jag blundade då icke för att den tid skulle
komma, då jag lämnade henne fri och ännu ung
och vacker, men med mognadt omdöme — nej, mina
herrar, det gjorde jag sannerligen icke.»
Hans hvardagliga utseende lystes riktigt upp af
hans trofasta, ädla själ. Hvartenda ord han yttrade
hade en styrka, som inga kroppsliga företräden kunnat
förläna det.
»Mitt lif tillsammans med denna dam har varit
mycket lyckligt. Ända tills i afton har jag ständigt
haft anledning att välsigna den dag, då jag gjordej
henne en så stor oförrätt.»
’Hans röst, som blifvit mer och mer darrande, svek
hlonom här ett ögonblick. Därefter återtog han:
»Sedan jag nu vaknat från min dröm — och en
stackars drömmare har jag på ett eller annat sätt
varit lifvet igenom — inser jag hur naturligt det är,
att hon med en viss saknad skall tänka på sin
barndomskamrat och jämnåring. Jag fruktar, att det
endast är alltför sant, att hon betraktar honom med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
