Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
afhandla m;ed Agnes, och Agnes hade säkert ej minsta
aning om hvad som händt.
Det hade inte heller mrs. Strong då, därom
var jag öfvertygad. Flera veckor förgingo, innan,
jag märkte den minsta förändring hos henne. Den
kom helt långsamt, som ett moln då ingen vind
blåser. I början tycktes hon undra öfver det milda
medlidande, hvarmed doktorn tilltalade henne likasom
öfver hans önskan att hennes mor skulle komma till
henne, så att hennes lif skulle bli mindre tråkigt
och enformigt. Ofta då vi voro upptagna med vårt
arbete, och bon satt inne hos oss, såg jag henne
se ’upp och betrakta honom med sitt oförgätliga
uttryck. Sedan såg jag henne ibland resa sig upp,
med ögonen fulla af tårar, och lämna rummet. Så
småningom lade sig en vemodig skugga öfver hennes
ansikte, och den tilltog dag för dag. Mrs.
Markle-ham hade då flyttat till dem i villan, men hon bara
pratade och pratade och såg ingenting.
Då denna förändring smög sig öfver Annie, som
förr varit solskenet i doktorns hus, började doktorn
åldras till det yttre och bli allt allvarsammare. Men
om det var möjligt, att mildheten i hans lynne, det
blida lugnet i hans väsen och hans välvilliga
omsorg om henne kunnat tilltaga, så tilltogo de nu.
Tidigt på morgonen hennes födelsedag, då hon gick
att sätta sig vid fönstret medan vi arbetade, — något
som hon alltid gjort förr, men nu börjat göra med
en blyg och tveksam min, som jag fann mycket rörande
— såg jag honom taga hennes hufvud mellan sina
båda händer, kyssa henne på pannan och så gå sin
väg, alltför upprörd att stanna kvar. Jag såg henne
stå kvar som en bildstod, där han lämnat henne,
och sedan böja ned hufvudet, knäppa ihop händerna
och brista i bitter gråt.
Efter den dagen inbillade jag mig ibland, att
bon försökte säga någonting till mig, då vi händelsevis
voro ensamma någon stund. Men hon fick aldrig
fram ett ord. Doktorn kom ständigt med nya förslag
till nöjen utomhus, som hon i sin mors sällskap skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
