Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIII. Ännu en återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Sofi anländer i rättan tid till Doras fastrar. Hon
har det allra behagligaste ansikte — är inte precis
vacker men ser så treflig ut — och är en af de
vänligaste, naturligaste, uppriktigaste, mest intagande
varelser jag någonsin sett. Traddles presenterar henne
för oss med mycken stolthet, och då jag sedan i
en vrå lyckönskar honom till hans val, gnuggar han
händerna i fulla tio minuter, och hvartenda hårstrå
på hans hufvud står rätt i vädret.
Jag har hämtat Agnes vid Canterburydiligensen,
och för andra gången se vi hennes glada, vackra
ansikte i vår krets. Agnes tycker mycket om Traddles,
och det är ett verkligt nöje att se dem hälsa på
hvarandra och att iakttaga den strålande förtjusning,
hvarmed han presenterar den sötaste flicka i världen
för henne.
Men jag tror det inte ändå. Vi hä en härlig afton
och äro obeskrifligt lyckliga; men jag tror det inte.
Jag kan inte samla mig. Jag kan inte kontrollera min
lycka under dess fortgång. Jag går som i en dimma,
och allt förefaller mig ovisst. Det är som om jag
stigit upp en morgon för en eller annan vecka sedan
och inte la,gt mig sedan dess. Jag vet inte, när det
var i går. Det är som om jag i många månader burit
tillståndsbeviset i fickan.
Och dagen därefter, då vi i flock gå att bese
huset — vårt hus — Doras och mitt — är det mig
omöjligt att betrakta mig som dess herre. Det är
som vore jag där på grund af någon annans tillåtelse.
Jag väntar till hälften, att den riktige husbonden skall
komma hem och säga, att jag är välkommen. Ett
sådant vackert litet hus det är! Blommorna i
mattmönstren se ut som om de vore nyplockade, och
de gröna bladen på tapeterna som om de nyss slagit
ut. Muslinsgardinerna äro snöhvita, möblerna klädda
med rosenrödt, och Doras trädgårdshatt med de blåa
banden — hur förtjust blef jag inte då jag första
gången såg henne i en liknande! — hänger redan på
sin lilla pinne. Gitarrfodralet ser riktigt hemmastadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
