Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIII. Ännu en återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 8o
ut i sin vrå, och alla stöta emot Jips pagod,, som
är alldeles för stor för den lilla bostaden.
Än en lycklig afton, fullt lika overklig som allt
det öfriga, och jag smyger mig in i det vanliga
rummet innan jag går. Dora är icke där. De ha
väl inte afslutat pröfningen än. Miss Lavinia tittar
in och hviskar hemlighetsfullt, att det ej dröjer länge
innan hon kommer. Men nog dröjer det i alla fall.
Till sist frasar det dock utanför dörren, och någon
knackar på.
»Stig in!» säger jag, men knackningen upprepas.
Jag går till dörren, undrande hvem det är; där
möter jag ett par klara ögon och ett rodnande ansiktei.
Det är Doras ögon och ansikte, och miss Lavinia
har klädt henne i morgondagens stass, klänning, hatt
och allt, som jag skulle få se. Jag sluter min lilla
hustru till mitt hjärta, och miss Lavinia blir förskräckt
för att jag knycklar till hatten, och Dora både skrattar
och gråter för att jag är så förtjust. Och allt
förefaller det mig mera overkligt än någonsin.
»Tycker du det är vackert, Doady?» frågar Dora.
»Vackert ? Ja, det vill jag lofva.»
»Och är du säker på att du tycker riktigt mycket
om mig ?»
Ämnet är förbundet med en sådan fara för hatten,,
att miss Lavinia skriker till igen och ber mig förstå,
att Dora tillhör den kategori, som man bara får
se men inte röra. Dora står där nu vid pass en
minut och låter beundra sig, tjusande i sin förvirring;
och så tar hon af sig hatten — hvad hon ser naturligj
ut, då hon tagit af sig den! — och springer sin väg
med den i handen. Bäst det är, kommer hon
ned-dansande igen i sin vanliga klänning och frågar Jip,
om jag fått en liten vacker hustru och om han kan
förlåta henne, att hon gifter sig, och så faller hon
på knä och låter honom, för sista gången medan
hon är flicka, sitta på kokboken.
Jag går hem, mera klentrogen än någonsin —
jag har tagit ett rum i närheten — och stiger upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
