- Project Runeberg -  David Copperfield /
787

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIV. Vårt hushåll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

787

»Därför att klockan nu är fem, min ängel», sade
jag, »och vi skulle ha ätit middag klockan fyra.»

Dora såg forskande på klockan och antydde, att
den gick för fort.

»Tvärtom går den efter, min vän», sade jag och
tog upp mitt ur, »den går fem minuter efter.»

Min lilla hustru kom och satte sig på mitt knä
för att söka lugna mig, och med blyertspennan drog
hon ett streck midt på min näsa efter hela dess
längd; men det var ju ingen middag, fastän roligt
nog i och för sig. *

»Tycker du inte, min lilla hustru», sade jag, »att
det vore bäst att göra Mary Änne föreställningar?»

»O nej, låt mig slippa det, Doady! Jag kan det inte»;
sade Dora.

»Hvarför inte min vän?» frågade jag helt
saktmodigt. .

»Jo, för att jag är en sådan liten gås», sade Dora,
»och det inser hon.»

Jag ansåg denna uppfattning så oförenlig med
fastslåendet af något slags system till kontroll på
Mary Änne, att jag rynkade pannan något litet.

»O, hvilka fula rynkor min stygga gosse fått i
pannan!» sade Dora, och som hon satt kvar på mitt
knä, ritade hon upp dem med blyertspennan,, som
hon fuktade mot sina rosenläppar för att den skulle
ta bättre, och hennes låtsade ifver var så förtjusande,
att den mot min vilja kom mig att le.

»Nu är gossen snäll igen», sade Dora, »han blir
så mycket vackrare när han skrattar.»

»Men mitt söta barn», sade jag.

»Nej, nej, inte så där!» utbrast Dora och’ gaf
mig en kyss. »Du får inte vara en elak Blåskägg! Var
inte allvarsam!»

»Min snälla hustru», sade jag, »vi få lof att vara
allvarsamma ibland. Sätt dig nu här på stolen,
alldeles intill mig. Gif mig blyertspennan! Så där ja!
Låt oss nu tala förstånd. Du kan väl begripa, min
iälskling» — hvad den handen kändes liten i min och
hvad den vigselringen var näpen att skåda! — »du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0789.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free