Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLV. Mr. Dick uppfyller min tants förutsägelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8i8
hjärtas hyllning af min make lämnade intet rum för
en lumpen hänsyn. Mamma, förlåt mig att jag säger
det, men det var du, som först ledde min tanke
på att någon skulle kunna tillfoga mig och honom
oförrätten af en sådan misstanke.»
»Jag!» utbrast mrs. Markleham.
(»Ja, just du», mumlade min tant, »och den
sanningen fläktar du inte bort med solfjädern, min
militäriska vän!»)
»Detta var den första sorgen i mitt nya lif», sade
Annie. »Det var första anledningen till hvarje
olyckligt ögonblick jag upplefvat. Dessa ögonblick ha på
sista tiden varit oräkneliga, men icke, min högsinte
make, icke af det skäl du trott, ty i mitt hjärta
finnes ej en tanke, ej ett minne, ej en förhoppning,
som af någon makt i världen kunnat lossas från dig!»
Hon lyfte upp ögonen och knäppte ihop händerna,
och jag föreställer mig, att intet andeväsen kunnat
vara vackrare och sannare än hon. Från den
stun-iden såg doktorn lika oafvändt på henne som hon
på honom.
»Mamma hade visst inte af egennytta önskat vårt
giftermål», fortfor hon, »och hon har aldrig menat
något ondt, det är jag säker på, men när jag såg
hvilka förmätna och oberättigade anspråk, som i mitt
namn ställdes på dig, hur man i mitt namn ockrade)
på din godhet, hur gifmild du var och hur det
misshagade mr. Wickfield, som var så mån om din
välfärd, erfor jagi för första gången, att jag var utsatt
för den låga misstanken, att min ömhet var köpt,
och att jag sålt mig till dig, du den ädlaste man på
jorden. Det kändes som en oförtjänt vanära, i
hvilken jag tvingat dig att taga del. Jag kan inte säga
dig hur det var, och mamma kan inte ana hur det
var att alltid tryckas af denna fruktan och oro och
likväl veta, att min bröllopsdag satt kronan på mitt
lifs kärlek och vördnad.»
»Jo, det är tacken man får för att man vårdar
sig om släktens bästa», utbrast mrs. Markleham och
började gråta. »Jag önskar jag vore en turk!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
