Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVII. Martha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
dykarklockor, väderkvarnsvingar och jag vet inte allt
hvad för besynnerliga föremål, samlade af någon
spekulant och nu öfvergående till ett stoft, under hvilket
de, af sin egen tyngd sänkta i dyn, förgäfves tycktes
vilja gömma sig. Slamret och’ skenet från åtskilliga
maskinverkstäder invid floden .uppstege för att i
mörkret störa allt utom den tunga, intensiva röken, som
strömmade ut från skorstenarna. Gyttjiga backar och
krokiga stigar, som slingrade sig mellan gamla
träpålar, vid hvilka senare ett vidrigt ämne, liknande
grönt hår, fäst sig, och där öfver högvattensståndet
trasiga plakat från förlidet år, utfästande belöningar för
återfinnandet af drunknades lik fladdrade för vinden,
förde (ned genom smuts och stank till lågvattensståndet.
Det gick en sägen, att de gropar, som gräfts för de
döda då stora pesten härjade, varit belägna här i
närheten, ochi en förödande influensa tycktes utgå från
hela platsen. Eller också kunde man tänka sig, att den
så ismånmgom |öfvergått till detta motbjudande tillstånd
till följd af den besmittade flodens aflagringar.
Som om hon själf bildat det af den drägg, den
utspytt, ioch öfverlämnats till fördärf och förfall,
vacklade flickan vi följt fram längs flodens rand och stod
nu i den mörka taflans midt och blickade ned i vattnet.
Några båtar och pråmar lågo uppdragna i dyn,
och klessa gjorde det möjligt för oss att osedda komma
henne så nära, att blott några alnar skilde oss från
henne. Jag gaf mr. Peggotty tecken att stanna dar
han var, och steg fram ur skuggan för att tala till
henne. Det var ej utan att darra jag närmade mig den
ensliga gestalten, ty det dystra målet för hennes
beslutsamma vandring och det sätt, hvarpå hon stod,
i den nästan graflika skuggan af järnbron och
stirrade på de af den starka strömmen fantastiskt
afspeg-lade lyktorna, väckte hos mig en viss fruktan.
Jag tror, att hon talade för sig själf. Jag är säker
på att, ehuru hon var upptagen af att betrakta
vattnet, hade hion tagit af sig schalen och virade den om
händerna på ett nervöst och förvirradt sätt, mera likt
en sömngångerskas än en vaken persons rörelser. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
