- Project Runeberg -  David Copperfield /
843

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVII. Martha

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

843

vet, och jag glömmer det aldrig:, att det var någonting
i hennes vilda uppträdande, som gjorde mig oviss,
huruvida hjon icke inför mina ögon skulle sjunka ned
i djupet, innan jag hunnit fatta tag om hennes arm.

I samma ögonblick sade jag: »Martha!»

H(on uppgaf ett förfäradt anskri och brottades
med mig med en sådan styrka, att jag betviflar, att
jag ensam kunnat hålla h|enne fast. Men en starkare
hand än min grep henne nu, och när hogi lyfte sina
skrämda ögon och såg hvems den var, försökte hon
blott en gång till att göra sig fri och sjönk så ned
mellan oss. Vi buro henne från vattnet till ett ställe, där
det fanns några torra stenar, och där lade vi den
gråtande, klagande varelsen. Efter en liten stund satte
hon sig upp och fattade med båda händerna om sitt
olyckliga hufvud.

»O, floden!» utbrast hon lidelsefullt. »O, floden!»

»Tyst, tyst», sade jag. »Lugna er I»

Men hon fortfor att upprepa samma ord. »Ö,
floden!» kom det gång på gån g.

»Jag .vet, att den är lik mig!» skrek hon. »Jäg
vet, att jag tillhör den! Jag vet, att den är det
naturliga sällskapet för sådana som jag. Den kommer från
landtliga trakter, där det en gång i tiden ej var något
ondt med den — och den smyger sig fram, nedsmutsad
och eländig, genom ohyggliga gator — och den
drages bort, liksom mitt lif, till ett stort haf, som ständigt
är i uppror — och jag känner, att jag måste följa
med den.»

Det var först då jag hörde tonen i de orden, som
jag fick klart för mig, hvad förtviflan är.

»Jag kan inte hålla mig ifrån den. Jag kan inte
glömma den. Den förföljer mig i tankarna natt och
dag. Den är det enda i världen jag duger åt, och1
den duger åt mig. O, den förfärliga floden!»

Den tanken flög igenom mig, att jag i min
följeslagares ansikte, då han utan att tala eller röra sig
blickade n:ed på henne, kunnat läsa hans systerdotters
historia, äfven om jag icke känt den. Ingen tafla och
ingen verklighet har någonsin visat mig fasa och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0845.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free