Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVII. Martha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
846
ning, gåfvo sig nu hennes sorg och samvetskval luft
i den mest hjärtslitande ångest.
»Dött, hvad hade väl det varit att dö! Nej, jag!
fekulle ha lefvat!» utbrast hon. »Jag skulle ha lefvat
och åldrats på de eländiga gatorna — vandrat
omkring, skydd och föraktad i mörkret — sett dagen
bräcka mellan de spöklika husraderna, erinrande mig
hur samma sol en gång lyst in i mitt rum om
morgnarna och väckt mig — jag skulle till och med lia
gjort detta för att rädda henne!»
Hon s jönk ned på marken, tog några stenar i
hvardera handen och kramade dem som om hon velat
k|rossa dem. Hon vred sig i kval och ändrade
oupphörligt ställning: sträckte ut armarna så att de blefvo
som stela,, slingrade dem om hvarandra framför
ansiktet, liksom för att utestänga det obetydliga ljus
som fanns, och lät hufvudet falla ned, som tnygdt af
outhärdliga minnen.
»Hvad skall jag taga mig till!» sade hon,
kämpande med sin förtviflan. »Hur kan jag fortfara att
lefva sådan som jag är, en förbannelse för mig själf,
en lefvande vanära för alla som komma i min närhet!»
— Plötsligt vände hon sig till min följeslagare.
»Trampa på mig, döda mig!» sade hbn. »Den tid
üjå hon var er stolthet, skulle ni ansett, att jag skadat
henne, om jag snuddat vid hennes kläder på gatan.
Ni kaji inte tro en enda stafvelse, som går öfver mina
läppar — det är ju så naturligt. Ni skulle än i dag
tycka, att det vore en förfärlig skäm för er, om
hon och jag växlade ett ord. Jag klagar inte. Jag
säger inte, att hbn och jag äro likadana — jag vet,
att det är en lång, lång väg, som skiljer oss åt. Jag
säger bara, trots all den synd och’ skam jag dragit
öfver mig, att jag af hela min själ är tacksam mot
henne, och att jag älskar henne. O, tro inte, att all den
förmåga jag haft att älska är alldeles försvunnen!
Förkasta mig, som hela världen gör. Döda mig," för att
jag är den jag är och har känt henne — men tro inte
det om mig!»
Han såg på henne, då hon, häftig och förvirrad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
