Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVIII. Husliga förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
via|rit långt mindre oangenäma, om han inte varit så
ångerfull. Men nu ångrade han sig på ett
egendomligt sätt — icke i klump utan i afbetalningar. Se
hä!r iett exempel. Dagen efter sedan jag nödgats
inställa mig och vittna mot honom, gjorde han
åtskilliga afslöjanden rörande en korg i källaren, som vi
trott innehålla vin, men som ej innehöll annat än
buteljer toch korkar. Vi antogo, att han nu lättat sitt
sinne och’ talat om det värsta han hade att säga
angående kokerskan; men ett par dagar därefter
ansattes han åter af samvetet och talade då om, att
hion hade en liten flicka, som tidigt hvarje morgonj
kbm och hämtade bröd hos oss, och att han
personligen fått befallning att förse mjölkbudet med kol.
Åter gingo två eller tre dagar, och’ jag blef genom
myndigheterna underrättad om att man upptäckt
oxstekar i soplåren och lakan i traspåsen; en liten tid
därefter togo hans angifvelser en ny riktning, och
han erkjände sig ha vetskap om ett tillämnadt inbrott
i vårt hus, planlagdt af gossen, som bar till oss vårt
öl och som genast blef häktad. Jag skämdes till den
grad för att ha låtit lura mig på så många sätt,
att jag gärna gifvit betjäntpojken pengar för att få
honom att tiga eller mutat fångknekten för att låta
pojken springa sin väg. Saken försvårades
ytterligare af att han ej hade något begrepp om detta utan
ansåg, att det låg en godtgörelse i hans bekännelse,
ja, att han samlade glödande kol på mitt hufvud.
Till sist sprang jag min väg själf, så fort jag fick
se någon af polisens utskickade närma sig med
någon ny upptäckt, och jag vågade knappt visa mig,
förrän han blifvit slutförhörd och dömd att
deporteras. Men icke ens då kunde han hålla sig lugn, utan
skref ständigt till oss. Han ville nödvändigt se Dora,
innan han skickades af, och Dora gick att besöka
honom och svimmade då hon kommit innanför
järngallren. Kort sagt, jag hade inte en minuts ro förrän
han lämnat London och — efter hvad jag sedan
fick höra — användts till herde någonstädes »inåt
landet» — hvar har jag inte den aflägsnaste aning om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
