Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIX. Jag drages in i mystiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882
och jag skall gärna sluka svärd i morgon dag, om
det är nödvändigt — ja, jag skall göra det med aptit 1»
Aldrig i mitt lif har jag sett en så upphetsad
människa. Jag försökte lugna honom och få honom att
isä|ga någonting förståndigt, men han blef allt hetare
och hetare och ville inte lyssna till något vi sade.
»Jag lägger inte min hand i någon annans», sade
mr. Micawber, flämtande, frustande och snyftande till
den grad, att han liknade en man som brottas med
vågorna, »förrän jag sprängt i smulor — den
afskyvärda — ormen —■ Heep! Jag begagnar mig inte af
någons gästfrihet, förrän jag har — förmått berget
Vesuvius — att spruta eld — på — den samvetslösa
bofven — Heep! Förfriskningar — intagna under
detta tak — särskildt punsch — skulle kväfva mig —
om jag inte förut — klämt ögonen — ur hufvudet —
på den — genompiskade bedragaren — och lögnaren
Heep! Jag — vill ingen känna — ingenting säga —
ingenstans lefva — förrän jag krossat — till — osynliga
atomer — den omänsklige och seglifvade skrymtaren,
•och menedaren — Heep !»
Jag var riktigt rädd att mr. Micawber skulle falla
ned och dö’ på fläcken. Det sätt, hvarpå han stretade;
(ßig igenom dessa oartikulerade meningar och, så fort
han närmade sig namnet Heep, slog sig fram till det,
kastade sig öfver det i nästan vanmäktigt tillstånd
och utstötte det med en ofattlig våldsamhet, var i
sanning förfärligt; men då han nu ångande sjönk
ned på en stol och såg på oss med hvar upptänklig
färg, som ej bort vara där, i sitt ansikte och under
en oändlig mängd klunkningar, som från strupen
tycktes förpassa sig till pannan, kunde man tro, att han
var i dödsryckningarna. Jag ville skynda till hans
hjälp, men han schasade bort mig med handen och
ville inte höra ett enda ord.
»Nej, Copperfield! — Intet meddelande — förrän —
miss Wickfield — fått upprättelse för de oförrätter,,
som tillfogats af den inpiskade skurken — Heep!» —
Jag ßi fullt öfvertygad om att han icke kunnat få
fram tre ord, om icke det namnet, då han kände att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
