Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - L. Mr. Peggottys dröm går i uppfyllelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
885
Hans förtröstan var icke af det loja slag, som blott
hoppas och intet vidare. Han hade lifvet igenom
varit en den kraftiga handlingens man, och han visste,
att i allt dßX han behöfde hjälp, måste han troget
fullgöra sin egen andel och hjälpa till själf. Jag vet,
att det händt honom att i mörkret vandra af till
Yar-mouth, för att han kommit att tanka på att ljuset
(möjligen iaf någon tillfällighet icke blifvit ställdt i
fönstret på den gamla båten. Jag vet, att om han läst
någonting i tidningen, som kunnat syfta på henne,
kunde han taga sin käpp och begifva sig ut på en
resa om en sextio till sjuttio eng. mil. Han begaf
sig sjöledes till Neapel och tillbaka igen, sedan han
hört den berättelse miss Da,rtle låtit meddela mig.
Alla hans resor gjordes mycket sparsamt, ty han var
(stäidse fast i sin föresats att samla pengar för Emilys
skull, när hon en gång blef funnen. Under hela denna
långa och ansträngande tid hö|rde jag honom aldrig
klaga, aldrig säga, att han var trött eller modfälld.
D|ora hade ofta träffat honom efter vårt
giftermål och höll riktigt af honom. Jag ser honom för
mig nu, stående bredvid soffan med sin grofva mössa
i handen, och jag ser mitt hustrubarn blygt och
undrande lyfta sina blåa ögon till hans ansikte. Då han
ibland kom och hälsade på i skymningen för att tala
med mig, kunde jag förmå honom att röka sin pipa
i trädgården, under det att vi långsamt vandrade fram
’och tillbaka. Minnet af hans nu öfvergifna hem och
det behag det haft för mig som hem, särskildt
afton-stämningen, då brasan brann och vinden klagade
utanför, trädde då lifligt fram för mig.
En afton vid den tiden berättade han, att han
kvjällen förut funnit Martha, väntande nära hans
boning då han kom gående därifrån, och att hon bedt
honom att på inga villkor lämna London förrän han
fått höra af henne igen.
»Sade hon er anledningen ?» frågade jag.
»Jag frågade henne, master Davy», svarade han,
»men hon säger aldrig många ord, hon väntade bara
tills hon fått mitt löfte, och så gick; hon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
