- Project Runeberg -  David Copperfield /
949

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIII. Ännu en återblick

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

949

dag kanske aldrig uppgår, då jag får se mitt
hustrubarn springa pch leka i solskenet med sin gamla
vän Jip,

Han har eget nog blifvit gammal helt plötsligt.
Kanhända är det för att han saknar sin matmor,
något som lifvar och föryngrar honom, men han
slokar svans, och han ser illa, och hans ben äro svaga,
och min tant är ledsen öfver att ha» ej längre
morrar åt henne utan kryper intill henne och slickar
henne på handen, då han ligger på Doras säng och
hon sitter bredvid på en stol.

Dora ligger och ler åt oss och är vacker —
säger aldrig några häftiga ord, klagar aldrig. Hon
säger, att vi äro så goda mot henne, att hon bestämdt
tror, att hennes älskade gamla omsorgsfulla gosse
tröttar ut sig för henne och att tant aldrig får sofva
men ändå alltid är så vaken, verksam och vänlig.
Ibland komma hennes små fågellika fastrar och hälsa
på, och då tala vi om vår bröllopsdag och hela den
lyckliga tiden.

Hvilken sällsam hvila, hvilket afbrott i mitt lif
— och i allt lif inom och utomhus — inträder icke
då jag sitter inne i det lugna, halfmörka, väl städade
rummet och ser mitt hustrubarns ögon riktade på
mig, känner hennes små fingrar omsluta min hand.
Mången timme sitter jag så, men af alla gånger är
det särskildt tre, som lifligast framstå för mitt sinne.

Det är morgon, och Dora, som ligger där så fin,
putsad af min tants händer, visar mig hur håret
lockar sig af sig själft på kudden, och hur långt
och glänsande det är, och hur hon tycker om att
ha det löst samladt i nätet hon bär.

»Inte för att det gör mig fåfäng nu, du
skälmaktiga gosse», säger hon då jag ler, »utan för att
du plägade säga, att du tyckte det var vackert pch
för att jag, då jag först började tänka på dig,
plägade titta i spegeln och undra, om du gärna skulle
vilja ha en lock af det. O, Doady, så tokigt du

bar dig åt då jag sedan gaf dig den locken.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0951.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free