- Project Runeberg -  David Copperfield /
954

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIII. Ännu en återblick - LIV. Mr. Micawbers transaktioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

954

Hans lilla pagod står nära spisen, och han ligger
därinne på sin flanellbädd, morrar litet smått och
försöker att sofva. Månen står högt och lyser klart.
Då jag blickar ut i natten falla mina tårar ymnigt, och
mitt ouppfostrade hjärta tuktas mycket hårdt.

jag slår mig ned framför elden och tänker under
döfva samvetskval på alla de hemliga känslor jag
närt sedan jag gifte mig. Jag tänker på hvarje liten
småsak mellan Dora och mig och känner sanningen
af att hela lifvet är en summa af småsaker. Ur mitt
minnes haf uppdyker oupphörligt bilden af det kära
’barnet, sådan jag kände henne först, genom min unga
kärlek och hennes egen i besittning af alla de
tjusningsmedel, hvarpå en sådan kärlek är rik. Hade
det verkligen varit bättre, om vi älskat hvarandra
som gosse och flicka och sedan glömt det? Svara,
ouppfostrade hjärta, svara!

Tiden skrider, jag vet ej huru, tills jag
återkallas tills verkligheten af mitt hustrubarns gamla
lekkamrat. Mera orolig än förr, kryper han ut ur
sitt hus och ser på migj, går till dörren och tjuter
för att få gå ditupp.

»Inte i kväll, Jip|, inte i kväll!»

Mycket långsamt kommer han tillbaka till mig,
slickar mig på handen och lyfter sina dunkla ögon
till mitt ansikte.

»O, Jip! Kanske blir det aldrig mer!»

Han lägger sig vid mina fötter, sträcker ut sig
som till sömn, utstöter ett klagande läte och är död.

»O, Agnes, kom skall du få se!»

Detta ansikte, så fullt af medlidande och sorg,
denna tåreflod, denna gripande stumma vädjan till
mig, denna mot himmeln högtidligt lyfta hand!

»Agnes ?»

Det är slut. Det svartnar för mina ögon, och
hvad som sedan skedde är utplånadt ur mitt minne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0956.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free