- Project Runeberg -  David Copperfield /
972

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIV. Mr. Micawbers transaktioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

972

och åkte till London. Vi foro länge genom gatorna,
tills vi kommo ti|ll ett af de stora sjukhusen. Helt
nära byggningen stod en enkel likvagn. Kusken kände
igen min tant, hon gaf honom ett tecken genom
vagnsfönstret, och han körde långsamt bort; vi följde
efter.

»Nu förstår du det, Trot», sade min tant. »Han
är död.»

»Dog han på sjukhuset?»

»Ja.»

Hon satt stel och orörlig bredvid mig, men åter
såg jag ett par tårar på hennes kind.

»Han har varit där en gång förr», sade min tant
efter en kort tystnad. »Han var länge skröplig —
en bruten och förstörd människa sedan många år.
Då han under sin sista sjukdom fick veta hur det
stod till med honom, bad han dem skicka efter mig.
Då ångrade han sig — ångrade sig mycket.»

»Och ni for till honom, tant, det vet jag.»

»Ja,, jdet gjorde jag. Jag var sedan ofta hos
honom.»

»Han dog väl kvällen innan vi foro till Canterbury ?»
sade jag.

Min tant nickade. »Nu kan ingen göra honom
något ondt», sade hon. »Det var en tom hotelse.»

Kistan fördes utom staden till kyrkogården vid
Hornsey. »Bättre här än invid gatorna», sade min
tant. »Här föddes han.»

Vi stego ur och följde den enkla kistan till en
vrå, som jag väl minnes, där jordfästningen ägde
rum.

»I dag för trettiosex år sedan gifte jag mig», sade
min tant, då vi gingo tillbaka till vagnen. »Guld
vare oss alla nådig I»

Vi satte oss i vagnen under tystnad, och länge
satt hon så med min han4 i sin. Till sist brast hon
i gråt och sade:

»Han var en vacker och ståtlig man, då vi gifte
oss, Trot — och han blef sorgligt förändrad.»

Det varade icke länge. Efter att ha lättat sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0974.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free