Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LV. Storm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
977
•
jag. »Jag hinner mycket väl att komma tillbaka innan
fartyget af går. Jag har honom alltid för mig i hans
ensamhet. Att just nu lämna honom brefvet och
göra det möjligt för er att i afskedsminuten säga
henne, att han fått det, skulle bereda dem båda
tillfredsställelse. Jag åtog mig högtidligt den
hederlige mannens uppdrag, och jag kan inte nog
omsorgsfullt utföra det. Resan betyder ingenting för mig.
Jag är orolig och behöfver röra på mig. Jag far
dit i afton.»
Ehuru han ifrigt försökte afråda mig, märkte jag,
att han tänkte som jag, och om jag behöft stärkas
i min afsikt, skulle detta varit nog. På min begäran
tog han vägen om diligenskontoret och skref upp
mig för platsen på kuskbocken. Och på aftonen
begaf jag mig af, anlitande detta fortskaffningsmedel,
på den väg jag så ofta befarit under växlande
förhållanden.
»Tycker ni inte», frågade jag kusken under första
skjutshållet från London, »att himmeln ser högst
underlig ut ? Jag vet mig aldrig ha sett något dylikt.»
»Inte jag heller, sir», svarade han. »Det betyder
jstorm, sir. Det dröjer nog inte länge, innan man
får höra talas om sjöolyckor.»
Det var ett mörkt virrvarr — här och där
afbrutet af en färg, liknande den af röken från fuktigt
bränsle — ett mörkt virrvarr af jagande moln, som
tornade upp sig i de väldigaste massor och väckte
föreställningen om större höjder i molnen än djup
under dem, äfven om man gick till jordens djupaste
svalg, och genom dessa molnmassor tycktes månen
vildt brotta sig fram> som om han fruktat en
rubbning i n|aturlagarna, kommit på villovägar och
blifvit skrämd. Det hade blåst hela dagen, och med
ett förfärande gny steg nu vinden. Ännu en timme,
och den hade tilltagit än mera, himlen var mörk’
och det blåste starkt.
Men allt efter som natten fortskred, tätnade molnen
alltmer öfver hela himlahvalfvet, och det blåste allt
värre och värre. Ovädret tilltog slutligen så att våra
62. — Dickens, David C oppe*field.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
