Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVI. Det nya såret och det gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
996
rande, doft klagande tid efter annan med samma
hjälplösa rörelse på hufvudet, för öfrigt icke
gifvande något lifs tecken. Plötsligt föll miss Dartle
på knä framför henne och började knäppa upp hennes
klänning.
»Förbannad vare nil» sade hon och vände
hufvudet för att se på mig med en blandning af raseri
och sorg i uttrycket. »Det var i en olycklig stund
ni först kbm hit. Förbannad vare nil Gå!»
Sedan jag lämnat rummet, vände jag skyndsamt om
för att ringa och därigenom så mycket hastigare
tillkalla tjänstfolket. Hon hade då slutit den orörliga
gestalten i sina armar, och alltjämt knäböjande grät
hon öfver den, kysste den, ropade till den, vaggade
den vid sitt bröst, som om den varit ett barn, och
försökte alla möjliga medel för att väcka de slumrande
sinnena. Ej längre rädd att lämna henne, vände
jag långsamt tillbaka och ropade åt folket innan
jag gick ut ur huset.
Senare på dagen kom jag tillbaka, och vi lade
honom i hans mors rum. Hon var som förut, sade
man; miss Dartle vek ej från hennes sida; flera
läkare hade tillkallats, man hade försökt många
medel; men hon låg där som en marmorbild, blott
med den skillnaden, att det klagande ljudet ibland
upprepades.
Jag gick igenom det ödsliga huset och stängde
för fönstren. Fönstren i rummet där han låg,
förmörkade jag sist. Jag lyfte den bly t unga handen
och höll den mot mitt hjärta, och hela världen syntes
mig idel död, idel tystnad, blott bruten af hans
moders klagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
