Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. Emigranterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioi 9
rörde honom djupt. Men då han å sin sida ålade
mig att öfverföra ömhetens och saknadens hälsning
till dessa döfva öron, rörde han mig ändå mera.
Nu måste vi gå. Jag omfamnade honom, gaf
armen åt min gråtande sköterska och skyndade bort.
På däck tog jag afsked af den stackars mrs.
Micawber. Till och med i den stunden stod hon och
spanade efter sin familj, och hennes sista ord till mig
voro, att hon aldrig skulle öfverge mr. Micawber.
Vi stego ned i vår lilla båt och lågo sedan kvar
ett litet stycke från fartyget för att se det afsegla.
Det var en stilla, strålande solnedgång. Hon låg där
mellan oss och det röda skenet och hvarje fin lina
och smäcker spira tecknade sig mot glöden. Aldrig
har jag skådat en syn på samma gång så skön, så
sorglig och så förhoppningsfull som det härliga
fartyget, som låg stilla på det rodnande vattnet, med allt
hvad lif och anda hade ombord sammanträngdt vid
relingen för ett ögonblick, — alla barhufvade, alla tysta.
Tysta blott ett ögonblick. Då seglen svällde ut
för vinden och fartyget började röra sig, steg från
samtliga båtarna tre ljungande hurrarop, som
besvarades af de ombordvarande och upprepades gång på
gång. Mitt hjärta var öfverfullt, då jag hörde dessa
ljud och såg de viftande hattarna och näsdukarna
— och så såg jag henne.
Jag såg henne vid hennes morbrors sida, darrande
lutad mot hans axel. Han pekade med ifrig hand
på oss, och hon såg oss och viftade sitt sista farväl
till mig. O Emily, sköna, sorgtyngda flicka, håll dig
fast vid honom med ditt sårade hjärtas hela tillit, ty
han har hållit fast vid dig med hela styrkan af sin
stora kärlek.
Omgifna af aftonrodnadens rosenskimmer, stående
högt på däcket, skilda från de öfriga, hon slutande
sig till honom, han fasthållande henne, försvunno de
högtidligt ur vår åsyn. Natten hade sänkt sig öfver
Kents kullar, då vi rodde i land — dess skuggor hade
sänkt sig öfver mig.
64. — Dickens, David Cofifierfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
