Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVIII. Frånvaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOIO
KAP. LVIII.
Frånvaro.
Det var en lång och dyster natt, som
sammandrog sig öfver mig — en natt, där skuggorna af
många förhoppningar, många kära minnen, många
förvillelser, många fåfänga sorger gingo igen för min
inre syn.
Jag for bort från England och visste inte ens
då hur svårt slaget var, som jag måste uthärda. Jag
lämnade alla dem som voro mig kära och reste bort
i den tron, att jag burit smärtan och att den gått
öfver. Liksom en man på slagfältet kan träffas af
ett dödligt hugg och knappt veta, att han blifvit
sårad, så hade jag, då jag lämnades ensam med mitt
ouppfostrade hjärta, ingen aning om beskaffenheten
af det sår det hade att kämpa med.
Kännedomen därom kom till mig icke hastigt utan
så småningom, grand för grand. Den ödsliga känsla,
jag reste ut med, fördjupades och tilltog med hvarje
stund. Först var det en tung förnimmelse af förlust
och sorg, hvari jag kunde urskilja föga annat.
Omärkligt öfvergick det till ett hopplöst medvetande om
allt hvad jag förlorat —• kärlek, vänskap, medkänsla ;
om allt som blifvit ödelagdt — min första tillit, min
första kärlek, hela min lefnads luftslott; om allt som
återstod — ett ödsligt tomrum, en öken, som omslöt
mig på alla håll, obruten ända bort till den mörka
synranden.
Om min sorg var själfvisk, förstod jag det icke.
Jag sörjde mitt hustrubarn, som så ung tagits från
sin blomstrande värld. Jag sörjde honom, som
kunnat vinna tusendens kärlek och beundran, liksom han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
