Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVIII. Frånvaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
ned öfver brutna klippblock och brusade bort
mellan träden. I den stilla luften hördes ljudet af sång
i fjärran — herderöster; men då en glänsande
aftonsky flöt fram på halfva höjden af bergväggen,
frestades jag att tro, att det var därifrån ljudet kom,
icke från någon jordisk musik. Under denna
fridfulla stillhet talade plötsligt naturen till mig och
verkade så förmildrande, att jag lutade mitt trötta
hufvud mot gräset och grät som jag icke gråtit sedan
Dora dog !
Jag hade nyss mottagit en packe bref, som legat
mig till mötes, och jag hade gått ut ur byn för att
läsa dem, under det att min aftonmåltid tillagades.
Andra försändelser hade kommit på villovägar, och
jag hade inte fått några meddelanden hemifrån på
länge. Själf hade jag inte haft styrka att skrifva något
bref sedan min afresa, blott då och då afsändt en
rad med underrättelse om att jag anländt dit och dit
och mådde väl.
Nu låg brefpacken i min hand. Jag öppnade deri
och kände igen Agnes* stil.
Hon kände sig lycklig och hade, som hon
hoppats, framgång i sitt arbete. Något mera berättade
hon icke om sig själf. Det öfriga hade afseende på
mig.
Hon gaf mig inga råd, förehöll mig inga plikter, sade
mig blott på det henne egendomliga hjärtliga sättet hur
hon litade på mig. Hon visste, sade hon, hvilken
båtnad en natur lik min kunde hämta af sorgen. Hon
visste, att den skulle stärkas och förädlas af
pröfningar och sinnesrörelser. Hon var öfvertygad om
att alla mina syften skulle få en fastare och högre
riktning genom den sorg jag genomgått. Hon, som
var så stolt öfver mitt rykte och så gladde sig
åt dess tillväxt, var säker om att jag icke skulle
förtröttas i mitt arbete. Hon visste, att hos mig kunde
sorgen aldrig urarta till svaghet, den måste blifva
till styrka. Liksom mina tidiga barnaårs lidanden
bidragit till att göra mig till hvad jag var, så skulle
än större olyckor gifva mig kraft att bli ännu bättre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
