- Project Runeberg -  David Copperfield /
1031

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIX. Återkomst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

to$t

blifvit betydligt lättade, jag började tro, att han
skulle komma fram i yärlden trots alla öfverkypare
i hela England.

Jag hade dragit fram en stol till den ena af
eldarna i kafferummet för att i god ro tänka på
honom, och från betraktelserna öfver hans lycka
öfvergick jag till att söka efter bilder i de glödande kolen,
och då dessa brötos eller förändrades tänkte jag på
de viktigaste växlingarna och skilsmässorna i mitt lif.
Någon stenkolseld hade jag inte sett sedan jag för
tre år sedan lämnade England, ehuru jag betraktat
mången vedbrasa, då den brunnit ned till fjäderlätt
aska, som blandats med den duniga högen på härden,
och synts mig i min nedslagenhet som en icke oäfven
bild af mina döda förhoppningar.

Nu kunde jag tänka på det förflutna — allvarligt
men icke bittert, och jag kunde modigt se framtiden
an. Ett hem i ordets bästa mening fanns icke längre
för mig. Henne, som jag kunnat ingifva èn ömmare
kärlek, hade jag lärt att bli min syster. Hon skulle
säkert gifta sig, och andra skulle ställa anspråk på
hennes känslor; och när hon gifte sig, skulle hon
intet veta om den kärlek, som vuxit upp i mitt hjärta.
Det var nog riktigt, att jag finge umgälla min
förhastade passion. Hvad jag skördade, hade jag sått.

Jag satt och grubblade öfver, om jag verkligen
tuktat mitt hjärta därhän, att jag kunde finna mig i
mitt öde och lugnt intaga den plats i hennes hem, som
hon lugnt intagit i mitt, då jag helt plötsligt fann, att
min blick hvilade på ett ansikte, som gärna kunnat
framkomma ur glöden i dess förbindelse med mina
tidiga minnen.

Lille mr. Chillip, doktorn, för hvars goda hjälp
jag stod i skuld redan i denna berättelses första
kapitel, satt och läste en tidning i skuggan af en vrå
midt emot mig. Han var nu ganska ålderstigen, men
som han var ,en mild, ödmjuk, lugn liten man, hade
tiden handskats så varligt med honom, att jag tyckte,
att han i den stunden såg ut ungefär på samma sätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/1033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free