- Project Runeberg -  David Copperfield /
1045

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LX. Agnes

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ioi 45

Ju innerligare jag älskade henne, desto mera ålåg
det mig att aldrig glömma detta.

Jag vandrade genom gatorna, och som jag
råkade att få se min gamle motståndare slaktaren —
som nu var konstapel med sin batong hängande i
boden — gick jag bort och såg på den plats, där
jag slagits med honom, och där tänkte jag också
på miss Shepherd och äldsta miss Larkins och alla
de små inklinationerna och antipatierna från den tiden.
Intet tycktes ha öfverlefvat dem utom Agnes, och
hon, som alltid lyst som en stjärna öfver mig, var
nu än mera hög och strålande.

Då jag kom tillbaka, hade mr. Wickfield
återvändt från en trädgård han hade ett par engelska
mil från staden, där han var sysselsatt nästan hvarje
dag. Jag fann min tants beskrifning på honom
träffande. Vi satte oss till bords i sällskap med ett
halft dussin små flickor. Egentligen såg han nu ut
som skuggan af sitt vackra porträtt på väggen.

Det lugn och den frid, som sedan gammalt i
mitt sinne förbundet sig med detta hem, rådde där
nu åter. Då mr. Wickfield efter middagen aldrig
förtärde något vin, och jag inte ville ha något, gingo
vi ditupp, där Agnes och hennes små pensionärer
Voro sysselsatta med sång, musik och handarbeten.
Efter teet lämnade oss barnen, och vi tre sutto
tillsammans och talade om svunna dagar.

»De ge mig för min del mycken anledning till
änger», sade mr. Wickfield och skakade på sitt hvita
hufvud, »till djup ånger och stor sorg, det vet ni
nog, Trotwood. Men jag skulle ändå inte vilja
utplåna dem, om de kunde trollas bort.»

Det förstod jag väl, då jag såg henne bredvid
honom. 1 1 ! i |

»Ty därmed skulle jag utplåna», fortfor han, »så
mycket tålamod och ömhet, så mycken trohet, en
sådan barnakärlek, som jag inte ville glömma ens
för att kunna glömma mig själf.»

»Jag förstår er, sir», sade jag sakta. »Jag vördar
den nu och jag har alltid vördat den.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/1047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free